I centrala Helsingfors, bara några kvarter från Kampens köpcentrum, ligger Svenska Folkskolans Vänners hus G18. Här verkar olika organisationer dedikerade till kultur och bildning. En av dessa är DuvTeatern, en teater för skådespelare med funktionsvariationer. DuvTeatern är ett bevis på att det för alla människor finns någon plats där man kan hitta en gemenskap och känna sig som hemma. Teatern har under vintern varit aktuell med pjäsen I det stora landskapet – en sagolik familjekrönika, en musikteateruppsättning med totalt 16 föreställningar hittills.
Elevbladet fick den stora äran att intervjua en av skådespelarna, Yvonne Heins, som berättar om pjäsen och sitt liv. Medverkar i intervjun gör också DuvTeaterns verksamhetsledare Sanna Huldén.
Yvonne Heins är 57 år, född i Borgå men uppväxt i Helsingfors.
– Du växte upp riktigt i centrala stan, är det inte så? frågar Huldén.
– Jo, det är just så det är. Jag är riktigt kunnon mimmi jag. Inte så lite heller, påpekar Heins.
När Heins var liten fick hon syrebrist i hjärnan. Hon säger att det var svårt att växa upp med en funktionsvariation; hon blev mobbad i skolan och upplevde att det var orättvist att just hon hade drabbats. Hon har ändå också goda minnen, som då hon lekte butik med sin lillasyster. De senaste 30 åren har Heins jobbat på Octavens serviceenhet där hon går till butiken ett par gånger i veckan samt tillverkar olika hantverk.
– Vi gör handgjorda tvålar, vi tovar och allt möjligt. Just nu håller vi på att göra nyckelband av knappar och trädelar, berättar Heins.
–Till DuvTeatern har Yvonne bland annat gjort en jättefin docka och en tomte, inflikar Huldén. Heins tycker också om att gå ut på promenad och lyssna på småfåglarnas sång om morgonen. Hennes mest framstående intresse är ändå teater och år 2001 gick hon med i DuvTeatern.
– Det är roligt att få spela för publik. Publiken har tyckt om oss. Jag tycker det är viktigt att ha kompisar på teatern som man får spela tillsammans med.
Under sina nästan 20 år på DuvTeatern har Heins spelat många olika roller. Den första rollen hon tolkade var konstapel Reinikainen i Ofelias land, en version av Shakespeares Hamlet. Hennes favoritminne som skådespelare i DuvTeatern är ändå att spela drottning i I det stora landskapet. Förutom drottning spelar Heins också en annan roll; sig själv. Det är sällan man hör historier om personer med funktionsvariationer från personerna själva, men så är det inte på DuvTeatern. I I det stora landskapet börjar andra akten med att Yvonne och skådespelarkollegan Mikael “Gusse” Andersson från Svenska Teatern sitter och talar om sina liv.
“Att spela en roll och att spela sig själv är två helt olika saker. När jag spelar drottningen sitter jag på en sten i en mörk skog och föreställer mig att där finns vargar. Stämningen är nästan lite skrämmande.”
Yvonne Heins
Det märks att Heins njuter av att stå på scen. Vid varje fråga om teater lyser hon upp och skrattar till. Jag frågar henne ifall hon har något tips för våra läsare som också vill hålla på med teater.
– Jag hoppas att de är lika duktiga som vi! Säger hon.
På DuvTeatern har skådespelarna även jobbat med annat än skådespeleri. År 2015 skrev gruppen en diktbok vid namn Den brinnande vargen – dikter från DuvTeatern. En del av dikterna i boken skrevs ursprungligen för en poesiföreställning som hade premiär året innan. År 2010 vann Heins dessutom en poesitävling. Inför I det stora landskapet har skådespelarna själva skrivit sångtexterna, som tonsatts av kompositören Markus Fagerudd. I pjäsen sjunger Heins bland annat en sång som hon själv kallar för Syskonsången men som i programbladet heter Hennes ansikte liknar mig. Heins och Huldén tänker tillbaka på då de först hörde den tonsatta versionen av texten.
– Jag minns när vi lyssnade på den för första gången. Markus spelade den för oss och vi satt här och storgrät, säger Huldén.
– Så var det jo! Du och jag satt här och storgrät, det kommer jag så bra ihåg, säger Heins med ett skratt.
Här är Yvonnes text till sången Hennes ansikte liknar mig:
“Alla säger dom
Att vi liknar så mycket varann
Att hennes ansikte liknar mig
Alla säger dom
Vi liknar så mycket varann
Min syster har samma ansikte som jag också har
Om vi båda sku ha fått samma sak
Men vi fick inte bara
Och därför är vi olika
Just på det sättet att jag är så här som jag är
Just på det sättet att hon är så där som hon är
När man är syskon så är man
Just på det sättet att vi är så här som vi är”
Text: Sofia Stenstrand
Foto: Cecilia Boström
