År 2020 ordnade Chefredaktör Anna Ilmoni en skrivutmaning som hon kallade för Karantänkreativ. Utmaningarna publicerades på FSS Instagram och deltagare kunde välja att anta så många utmaningar de ville.
Sonja Lindstedt vann utmaningen “Karantänkåseri” med sitt bidrag Jeansens syndafall.
Jeansens syndafall
Det hade varit så skönt att få höra att skolan skulle stängas, då den där underbara fredagen några veckor sedan. Jag hade som vanligt blivit uppryckt ur skåpet den morgonen, dragen över ett par bleka trötta ben och blivit knäppt. Det var den sjunde dagen i rad som jag blivit pådragen och knäppt på det viset, och jag började känna mig, ja, både bedragen och knäpp. Jag tycker verkligen att ägaren till det där bleka benen skulle kunna ta och köpa sig ett nytt par jeans. Då skulle vi kanske kunna turas om, de nya jeansen och jag, om vem som skulle få täcka de bleka små benen och skydda dem från regnet klockan halv åtta morgonen på väg till tågstationen, och vem som skulle få stanna i skåpet och sova.
Hursomhelst, det var fredag, vilket är en bra dag för då har man ett helt veckoslut av sovande i skåpet framför sig. Jag och benen var i skolan som vanligt då vi fick höra de härliga, ljuvliga -nej fantastiska, nyheterna om att skolan skulle stängas. Jag såg den kommande månaden framför mig; veckor av att ligga och slappa i skåpet, kanske efter en lång tvätt i tvättmaskinen, sena morgnar, inget mera regn på väg till tågstationen. Jag skulle ha all tid i världen åt att slappna av och kanske hålla en lugn diskussion med strumpbyxorna, eller spela schack med shortsen, så som jag hade lovat i september när sommarsäsongen hade tagit slut.
Tiden som följde var de två bästa veckorna i mitt liv; aldrig förut har jag varit så fullständigt inaktiv, så lat, så oansträngd som då när jag låg där i skåpet. Det var jeansens paradis men, som det ofta sker i paradis, skulle en bedragande orm komma slingrande, förr eller senare. I mitt olyckliga fall bestod ormen av ett par bleka, motbjudande, små ben. Om jag hade trott att jag kände mig bedragen förut så går det inte att beskriva hur jag känner mig nu. Min långa semester förstördes på ett ögonblick! Jag var rasande, upprörd, rent sagt chockad, men ännu har jag inte kommit till den värsta biten. I början klarade jag, tapper som jag är, att bita ihop, sluta gnissla dragkedjan och acceptera mitt öde. Jag tänkte att det var dags att åka till skolan igen och att det inte fanns så mycket ett par enkla jeans kunde göra åt saken. Så modigt som bara ett par jeans kan, förberedde jag mig på regnet på väg till tågstationen, men regnet kom aldrig. Häpet betraktade jag hur jag som vanligt blev uppryckt, pådragen och knäppt, hur benen gick till köket, satt ner och åt, gick tillbaka till vårt gemensamma rum, och… satt sig ner? Plötsligt befann jag mig i en mardröm. Skolan hade inte alls öppnat, de bleka benen lämnade inte huset överhuvudtaget den morgonen, och ändå, ändå hade de mage att dra upp mig ur skåpet? På en ledig dag? Då de inte hade någon som helst avsikt att lämna huset? Jag fick nog. Jag knycklade ihop mig så mycket som jag kunde, det blev skruttor överallt på benen. Jag fick materialet att klia, att kännas så obekvämt ett jeansmaterial bara kan kännas, och jag fick allt att sitta aningen för spänt eller lite för löst. Jag tog min hämnd på de bleka små benen, jag gjorde livet till ett helvete för dem. Aldrig har de avskyvärda benen haft på sig ett par lika obehagliga jeans. Ändå gav de inte upp.
Nästa dag blev jag uppryckt ur skåpet, pådragen och knäppt på samma sätt som alltid. Likadant dagen därpå. Och sedan följande dag igen. Så har det pågått och så skedde det även idag. Det värsta är inte ens att jag lider, och tro mig jag lider mer än ett par nya strumpbyxor som får hål den första dagen gör, det värsta är att jag lider helt utan orsak. Dag ut och dag in pinas jag, och pinar de oförskämda benen tillbaka. Jag vet att de lider, de små benen, och ändå envisas de med att dra på mig varendaste en dag. Tydligen påstår de att de “fokuserar bättre” och att de “håller fast vid vardagen”. Benen, om ni läser detta; jag vet att det inte fungerar, jag ser er spendera sju timmar på att skrolla igenom Instagram varje dag! Om det finns en gud för jeans är jag säker på att han räcker ut tungan åt mig just nu. Det vet jag iallafall att skorna som vilar i tamburen gör. Jag vet inte hur länge jag står ut, jag har redan lösa trådar kring bältet. Min bakficka har ett hål och det är inte länge tills tyget kring knäna också ger upp. Om någon barmhärtig själ skulle råka höra mig, är detta min sista bön; lägg jeansen tillbaka i skåpet tack.