En tillbakablick på vinterlovet

“Ty julen är härlig för stora och små,
är glädje och ljuvaste frid,
är klappar och julgran och ringdans också,
är lycka oändligen blid,
är ljus, alla ögon då stråla som bäst,
och stjärnorna tindra som mest
och där ljuset är, där är det jul.”

Så ljöd musiken ur den skräniga radion på vägen hem till Jeppis den tjugoförsta december. Glädjen, friden och härligheten som beskrivs i låten är inget jag kan relatera till. Sanningen är att redan där, på bussen, var jag trött på julen. Hela december hade gått åt till att lyssna på julmusik, dricka glögg och att försöka klämma in julklappshandel i ett redan fullspäckat schema. Under allt detta kände jag dessutom en bottenlös tomhet.

“Ty julen är härlig för stora och små”

Julen har aldrig varit lätt för mig. Jag växte upp i en familj med envisa individer och stora högtider var ofta färgade av en oro och ångest över när det skulle smälla till och ett bråk skulle starta. Så länge jag minns har julen också för mig varit präglad av en stress över att alla ska bli nöjda, speciellt mamma. Min mamma slet och kämpade hela december för att få ihop julen, hon tog initiativ till allt: städning, pyntande, bakande, och handlande. Dag för dag såg jag hur hon blev allt mer stressad och kom allt närmare att brista. En stressadventskalender och bakom varje lucka fanns en till uppgift. 

“Glädje och ljuvaste frid”

Den malande ångesten från barndomen kändes längst in i bröstet där på bussen. Dock fanns det även en ny slags oro. För två år sedan skilde sig mina föräldrar och det här skulle vara andra julen sedan dess. Jag såg framför mig en jul där vi barn slussas från ett ställe till ett annat, dras till höger och vänster och känner ständig skuldkänsla för att vi inte räcker till. 

“Klappar och julgran och ringdans också”

Jag ringde min vän när jag satt där på bussen. Hon har växt upp med en ensamstående mamma så jag visste att hon skulle ha förståelse för mig. Jag berättade om min ångest. Samtidigt berättade hon om jular då de i hemmet varken hade råd med julgran, mer än en julklapp och knappt någon julmat. Hennes mamma var märkbart ledsen och kände sig som en dålig förälder. Min vän försökte då överkompensera och göra sin mamma glad, det fungerade aldrig riktigt.

“Ögon då stråla som bäst”

Under julen kämpade jag ofta mot tårarna. Min farfar dog i maj och det här var första julen utan honom. En saknad och sorg fanns hos alla i familje, särskilt min farmor. Förändring är något jag alltid haft svårt med och min farfars död tillsammans med insikten att barndomen är över gjorde sorgen påtaglig. Långt förbi är åren fyllda av oskyldig förväntan. 

Julen kan av många anledningar vara en svår tid och andra firar inte ens julen. Därför anser jag att vi speciellt i skolor borde ge en mer nyanserad bild av julen och ha mer känslighet för dess komplexitet.

Ty julen är aldrig precis som vi vill,
är ångest och djupaste stress,
är pengar som knappt räcker till,
är grund till oändlig tristess,
är saknad, när ögonen tåras
av filmernas falskhet vi såras
och där krisen är, där är det jul.