Kategorier
Utbildning

Vi är här vare sig ni gillar det eller inte

När folk ute i världen tänker på välfärdssamhällen tänker de ofta på Norden. Norden toppar ett flertal statistiska mätningar  vilket har gjort att många också här hemma föreställer sig de nordiska länderna som en problemfri zon. Så är det tyvärr inte. Enligt Europeiska Unionens rapportering vid namn Being Black in the EU (28 november 2018) är Finland unionens mest rasistiska land. Förutom detta är den finska flyktingkvoten häpnadsväckande låg redan jämfört med grannländerna. Elevbladet intervjuade två av de relativt få flyktingar som tillåtits påbörja ett nytt liv i denna nation.

När Golsime Cheraghi var 12 år gammal tvingades hon fly från staden Shiraz i Iran tillsammans med sin mamma och åtta syskon. Samma höst anlände familjen till Finland och slog sig ner i Kållby i Pedersöre. I fjol flyttade de till Grankulla för att integrera sig i det centrala finska samhället och få ett större utbud på studier för barnen. Idag är Cheraghi 19 år gammal och studerar vid Tölö Gymnasium i Helsingfors. 

Strax efter att hon anlänt till Finland deltog hon i ett språkbad för att lära sig svenska. Då hon sedan började högstadiet vid Sursik skola stötte hon på en hel del problem. Eftersom hon var ovan vid både språket och kulturen var hon tvungen att börja om från noll som 13 år gammal och försöka prestera på samma nivå som de andra barnen i klassen som redan hade flera års erfarenhet av att bli undervisade på det språk hon nyss lärt sig grunderna till. 

-Det var inte bara språket vi skulle lära oss utan också kulturen, hur man beter sig och hur man hälsar på folk. Jag kände mig som ett nyfött barn som måste lära mig allting på nytt från noll. 

Golsime Cheraghi
Foto: Selma af Shultén

I Iran var skolan ganska lätt för Cheraghi men i Finland har lärare inte alltid förståelse för hur mycket hårdare personer med flyktingbakgrund måste kämpa. Cheraghi är dessutom ambitiös och har valt att studera fysik och kemi, ämnen som är tuffa också för folk med svenska som modersmål. Det har funnits nätter då Cheraghi inte sovit alls och gråtit samtidigt som hon läst läxor. 

-Jag tänkte alltid att någonting var fel med mig och jag kände mig som en skam. Sedan dess har jag förstått att det inte är sant, det är bara så att jag på grund av mina omständigheter måste jobba extra mycket för att ens komma nära de andras nivå. Lärarna ser inte hur mycket jag jobbar, de ser bara resultatet på ett prov. 

Med tiden blev skolgången lättare för Cheraghi men det hon berättar pekar på en sak. Det är mycket vanligt i vårt samhälle att människors värde mäts enligt siffrorna på ens betyg. Vårt skolsystem är uppbyggt på ett sätt som belönar prestation i stället för arbetsinsats. Cheraghi säger att även om hon läste massor och alltid följde med på lektionerna så brukade språkmuren alltid komma emot. Till exempel har det hänt att lärare under lektioner har ställt frågor som hon nog vetat svaret på men som hon inte lyckats besvara på grund av språket. 

-I gymnasiet blev jag jättetrött och utmattad av allt jobb. Jag vill nå samma nivå som alla andra men mina prestationer räcker inte till. Ändå kämpar jag och har höga krav på mig själv. Jag gör inte saker bara för mig själv utan också för min mamma och min familj 

Förutom svenskan står Cheraghi dessutom inför samma utmaning som alla andra finlandssvenskar; finskan. Cheraghi säger att det är stor skillnad på språkanvändningen i Österbotten och i Huvudstadsregionen. Till skillnad från Huvudstadsregionen där nästan alla talar finska talar många i Österbotten enbart svenska och före hon flyttade söderut hade hon inte behövt engagera sig i att lära sig finska. 

-I Huvudstadsregionen sägs det vara tvåspråkigt men det är svårt att få betjäning på svenska här. Då jag går till butiken eller beställer mat använder jag engelska. Jag vill verkligen lära mig finska men hittills har jag fokuserat på svenskan.

För Cheraghis mamma har språket varit ett ännu större problem; 

-Ju äldre man är desto svårare är det att lära sig nya språk. Det har varit svårt för henne att få jobb eftersom de flesta arbetsplatser kräver goda kunskaper i finska. Då vi kom hit var det inte så vanligt med smart-telefoner och internet. Tack vare t.ex. appar är det idag lättare att lära sig språk. 

Cheraghi har flera mål för framtiden men framför allt vill hon bli psykiater. Trots att lärare avrått henne från att följa den drömmen hoppas hon att hon är tillräckligt stark för att genomföra den långa specialiseringsutbildningen som bland annat innefattar en läkarexamen. 

-Ibland, speciellt kvällar innan prov, har jag faktiskt en känsla av att ”Varför jag?”. Men det är ju slumpmässigt, vem som helst kunde ha hamnat i den här situationen, och det är inte lätt. Alla klarar inte av det här, vissa blir sjuka och klarar bara av att sitta hemma. 

Fastän Cheraghi känner sig som en del av det finlandssvenska samhället känner hon sig på grund av språkmuren inte helt hemma i det finska samhället. Fastän det talas mycket mer finska i Huvudstadsregionen än på Cheraghis tidigare hemort trivs hon ändå här. Hon påpekar att folk i centrum är mycket mer öppna än på landsbygden. Helt idealiskt är det ändå inte, och till exempel det rådande politiska läget oroar henne eftersom det också påverkar hennes framtid. Tidigare brukade hon följa med nyheter mycket aktivt men har slutat eftersom hon lade märke till att de negativa nyheterna gjorde henne väldigt nedstämd. 

-Jag är en sådan person som vill påverka och förändra. Just nu måste jag ta hand om mig själv och min hälsa först, men i framtiden vill jag kunna ändra på saker. 

Cheraghi säger att den största delen av rasismen hon mött har varit indirekt, någonting hon känner på sig i stället för konkreta handlingar. Ganska ofta får hon den klassiska frågan ”Var kommer du ifrån?” och hon tycker än idag att frågan är svår att besvara. 

-Om jag ska besvara frågan ordentligt måste jag berätta hela historien och det finns mycket att förklara. Mitt hjärta är uppdelat i många delar. Ibland svarar jag skämtsamt att jag kommer från jorden eller mammas mage. 

En annan person som flytt undan krigsdrabbade områden är 34-åriga Sahar Arvekari. År 2015 lämnade hon hemlandet Irak tillsammans med sin lillasyster och en vän. Arvekari spenderade sin första tid i Finland i en flyktinganstalt i Berghäll men flyttade senare in hos en finsk familj. Hon säger att hennes första kontakt med Finland inte var så trevlig. 

-Jag kom hit med falska papper och spenderade fem och en halv timme i tullen för utredningar. Till på köpet så trodde de att jag hade droger på mig. Dagen efter började jag tycka mer om Finland. Personer från Röda Korset hämtade kläder och god mat åt oss och tog med oss på promenader. 

Fem år senare studerar Arvekari ekonomi vid yrkeshögskolan Business College Helsinki och i maj kommer hon ta examen. 

-De första tre månaderna var mycket svåra, jag grät hela tiden. Lärarna vet att de borde tala långsammare men de gör inte det. När mitt språk utvecklades började det gå riktigt väl i skolan. Jag får ofta utmärkta vitsord. 

Sahar Arvekari
Foto: Selma af Schultén

Arvekari säger att hon är missnöjd med hur hon har blivit bemött av arbets- och näringsbyrån (ofta kallad TE-byrån, från finskans Työ- ja elinkeinotoimisto) eftersom hon inte fått någon hjälp från dem över huvud taget. I stället var hon tvungen att ta tag i sitt nya liv själv, och senare fick hon hjälp av den man som hon nu gift sig med. 

– Min man är finsk och det var han som föreslog att jag skulle söka in till en yrkeshögskola. Han sa att det skulle se bra ut på mitt CV samt hjälpa mig med språket och med att få ett jobb. Jag hade inte förstått det själv, jag tänkte att eftersom jag hade en examen från Irak skulle jag inte behöva studera. Arbets- och näringsbyrån borde vara platsen där folk hittar utbildningar och jobb. Jag är lite missnöjd men jag hade tur som i slutänden inte behövde dem. Jag jobbar otroligt hårt. På arabiska har vi ett uttryck som lyder “Jag gräver genom stenarna för att hitta guld”. Jag har inte fått saker den lätta vägen men jag har blivit anställd också utan fantastiska kunskaper i finska. 

Utöver studierna har Arvekari haft anställningar på flera olika ställen. Från att ha jobbat på Me-Säätiö och Finlands Nationalteater har hon nyligen övergått till att jobba på IT-företaget Tunninen OY. Fastän hon själv har lyckats bli framgångsrik utan hjälp från arbets- och näringsbyrån skänker Arvekari ändå en tanke åt dem som inte har samma styrka som hon. 

-Folk kom hit traumatiserade, antingen på grund av personliga hot eller bara på grund av hela atmosfären i Irak. Pistolerna, bombanfallen…Alla som kommer från Mellanöstern har sett en död kropp. Om man håller sig upptagen med att studera eller jobba kan man komma över det. När jag först kom hit var jag så klart emotionellt utmattad. Nu har jag många vänner, systrar, en finsk familj. Men vad händer om man inte klarar av att lära känna människor och få en nystart? Om man inte har motivationen? Om man har så mycket sorg inom sig att det inte går att komma över den? Då behöver man få hjälp. 

Enligt Arvekari har skillnaden mellan folk i Irak och folk i Finland varit en utmaning. Förutom att finländare allmänt är mer tillbakadragna och tystlåtna har de också visat sig vara mer fördomsfulla än förväntat. 

-Det kanske låter som att jag överdriver men folk stirrade verkligen på mig i början. Ibland är människor väldigt arga. Jag vill inte känna att jag ser annorlunda ut. Vi är här oavsett om folk gillar det eller inte. Vi jobbar här, vi betalar skatt, vi lever samma liv. Jag hoppas att vi snart kan känna oss som medborgare. 

Ändå ser Arvekari på Finlands framtid med en viss känsla av hopp. Speciellt den nya regeringen har hennes förtroende. 

– Sanna Marin gör mig ivrig. Det gläder mig att vi har en ung, kvinnlig statsminister. Hon har energi och idéer som kommer göra många gamla politiker sura, vilket jag gillar. Hon representerar kraften hos de unga. 

Arvekari säger att hon saknar Irak och att hon gärna vill åka tillbaka ifall läget där lugnar ner sig. Hon ser ändå mycket skeptiskt på konflikterna i Mellanöstern. På frågan om hon tror att det kommer finnas en lösning i Mellanöstern svarar hon nej. 

-Tills oljan är borta kommer kriget hålla på för alltid. I fattiga länder finns det inget krig, bara hunger. Dem går det att hjälpa. Libyen, Irak och Syrien är väldigt rika på naturliga resurser. Libyen har världens bästa olja. Där det finns olja och pengar finns det också krig. Jag önskar att de bara kunde ta oljan och lämna folket i fred. 

Cheraghi och Arvekaris historier förenas i att de båda är hårt arbetande unga kvinnor med motivation och framtidstro trots sina tuffa bakgrunder. Vare sig det gäller ett skolsystem som bara beaktar en viss typ av människa, en byrå som på grund av brist på resurser inte förmår hjälpa alla dem som behöver hjälp eller möten med renodlade hatbrott så är en sak säker; för flyktingar slutar kampen inte när de når det nya hemlandet. 

Text & intervju: Sofia Stenstrand

Bild: Selma af Schultén

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *