LÄSER DU HELLRE EN FÖRKORTAD VERSION AV TEXTEN? TRYCK DÅ HÄR!
Idén för den här texten kom till mig egentligen redan i årsskiftet, då jag kände den årligen återkommande ångesten inför det nya året. Jag fann en hel del tröst i Heidi Hakalas bok Bara lite till, som jag rekommenderar alla som känt av prestationssamhällets avigsidor läser. Boken erbjuder inga färdiga manualer eller svar, men genom huvudpersonens ärlighet och utmaningar kan man kanske själv lära sig någonting, eller i alla fall känna tröst i vetskapen om att man inte är ensam.
Det finns tider på året som utmärks av en speciell press från omgivningen, främst från medier, att ändra på sig själv eller sin livsstil. Tider som de här är till exempel just inför sommaren, hösten och skolstarten samt inför det nya året. Trots att vi börjat komma ifrån de här ofördelaktiga tankesätten, finns de ännu väldigt tydligt kvar. Där allt egentligen når sin kulmen är årsskiftet, då man uppmuntras granska igenom egentligen hela sitt liv, för att hitta aspekter som kräver förbättring eller justering. Men tänk om man bara skulle vilja fortsätta leva sitt liv den 1 januari såsom man gjort året innan?
Gränsen mellan inspiration och desperation är smal
Det finns oändligt med möjligheter. För en del kan tanken om början på ett helt nytt år kännas spännande och inspirerande, vilket i och för sig är jätte okej det också. Jag tror dessutom att jag skulle ha mycket nyttigt att lära mig av dem. Personligen känner jag oftast bara ett krypande vemod när det nya året närmar sig, eller i och för sig inför vilken händelse som helst som jag känner pressen över att borde utgöra början för någon spektakulär förändring i mitt liv.
Att hålla fast vid regelbundna rutiner och se till att ta paus från överväldigande sinnesintryck är inte något det nuvarande prestationssamhället uppmuntrar oss till. I stället uppmanas vi allt mer till att maximera vår effektivitet i alla områden av livet, vara produktiva och företagsamma. Egentligen inget mindre än revolutionära. Den här typen av tankesätt kan inspirera, men kan emellertid också vara mycket problematiska. Att vi unga ges allt fler möjligheter inom samhället, och att vi därmed har chansen att skapa förändring som föregående generationer bara kunde drömma om, är utan tvekan väldigt värdefullt. Ändå medför det här också en stor belastning på unga att konstant prestera, leva enbart fixerade vid att nå nästa milstolpe och svara på alla de förväntningar som ställs på oss.
Jag önskar att fler, speciellt unga människor, skulle försäkras om att det egentligen finns något ganska bra i att sakta ner i stället för att trycka gasen i bottnet. Att det är okej att föredra en kväll av tystnad i stället för afterwork-mingel. Att man inte behöver orka med allt det som någon annan orkar med.
Vad har Italien och konsten av att sakta ner gemensamt?
Efter lite vidare personlig forskning i de negativa effekterna som prestationssamhället kan ha för människorna som lever i det, lärde jag mig om ett par intressanta fenomen. Ett av dem var Slow living. Slow living är nästan omöjligt att beskriva utan att låta som en enorm kliché, men för att börja någonstans handlar det om en sorts rörelse, snarare en typ av livsstil, som har sin början i 1980-talets Italien. Allting fick sin början i Slow Food rörelsen uppstod som en motreaktion till snabbmatskulturen med författaren och politikern Carlo Petrini i spetsen. Med liknande princip kan slow living livsstilen ses som en motreaktion till det snabba och hetsiga prestationssamhället. I stället för att vara stolt över att vara fullbokad 24/7 och romantisera multitasking, förespråkar slow living livsstilen ett långsammare och lugnare grepp om vardagen.
I princip handlar det om att värdesätta små, simpla saker i vardagen och anstränga sig för att sätta undan mera tid ur dagen för att njuta av dem. Till exempel kan det handla om saker som att själv mala kaffebönorna till morgonkaffet i stället för att köpa färdigmalt helt enkelt för det gör smaken bättre, fastän det tar ”onödigt” mycket tid på morgonen. Eller så kan det handla om att på vägen hem tillåta sig att sätta sig ner på parkbänken för att i lugn och ro lyssna på människorna runt omkring en, eller beundra naturen, fastän det skulle ha varit mer produktivt att gå hem och börja på hemläxorna.
Allting är relativt till vilket kapitel i sitt liv man befinner sig i
Någonting annat jag lärt mig är att det verkar som att de äldre generationerna i allmänhet är mästare på slow living. Då det handlar om att försöka hålla lugnet i den här tidvis kaotiska världen har jag lärt mig mycket av mina mor-och farföräldrar och deras generation. När jag iakttagit människor på stan har jag märkt att det främst är människor i deras ålder som ägnar sig åt att bara sitta på uteserveringen och nöjt smutta på sitt kaffe, eller promenera varsamt runt i stan utan att verka ha bråttom någonstans. I och för sig har det här säkert en hel del och göra med att de flesta är pensionerade och därmed har fler möjligheter att forma sitt liv så som det passar bäst för dem. Men det kan också ha sina rötter i att majoriteten av dem växt upp i en tid utan teknologi och den fart teknologin har satt på samhället. Det fanns inte telefoner som konstant skickade påminnelser om obesvarade mail eller uppdateringar i realtid från olika kriser runtom i världen. De var vana att leva i en helt annan takt.
Faktum är alltså att de flesta av oss unga inte har möjligheten att leva livet i samma takt som de som är till exempel pensionerade. För majoriteten är det inte realistiskt att bara hoppa av studierna eller säga upp sig från jobbet, och dessutom tror jag att det inte heller skulle vara ett gynnsamt alternativ i det långa loppet. Det finns trots allt massor av positiva sidor av studier och jobb, trots att de kan anses vara skyldigheter eftersom vi på något sätt måste exempelvis tjäna pengar att leva på. Att studera något man är intresserad av eller jobba kan som bäst inge en känsla av meningsfullhet och ge trygga rutiner. Det som egentligen är av betydelse är hur vi förhåller oss till dessa ”skyldigheter” i vardagen.
Det jag försöker säga är att det är okej att vara nöjd med medelmåtta. Att ett emellanåt tråkigt liv också är ett bra liv. Att långsam inte är synonym för lat. Att tid använt till något som ger dig lugn eller glädje inte är bortkastad oproduktiv tid. Och att det i själva verket är produktivt att ta hand om sig själv och aktivt välja alternativ som gynnar ens välmående, även om det alternativet är tidskrävande i en värld där tid verkar vara en sällsynthet och alltid på väg att ta slut.
Wilma Fredriksson
