Spännande samtal

Vinnare

Ett gäng släktingar ordnar en gemensam familjemiddag för första gången på flera år. Mycket har förändrats sedan de träffades senast; nya familjemedlemmar har anslutit sig och gamla har försvunnit. 

“Välkommen mamma. Va kiva å se dej! De blev ju fint väder trots allt”  “Tack för inbjudan och exceptionellt engagemang för att ordna en familjemiddag, det är ju alldeles förskräckligt många år som passerat sen vi sammanträtt på detta vis senast. Ack, så skamligt vi är ju ändå familj. Men oerhört fint att du tog initiativet”  “Men jaja mamma sluta tjafsa nu å hjälp till me maten istället, dom andra kommer snart å då ska allt va klart.”    “Nämen jösses, där kommer de ju! Vad är det mitt öga skådar, syster din anländer alldeles allena. Elegant är hon de facto, men var i fridens namn har hon lämnat gubben sin? Och lilla Hugo, vem har hand om gossebarnet?”

“Tjena morsan, he va läng sen. Ja to tåågi ner ti stan opp från österbotten huhhuh vike arbiiti he ble ti komin ända fram. Men nu e ja här så lååtin feistin börja illa kvickt!” “Vad man blir osofistikerad och intelligensbefriad när man lever utanför stan…”                                      “Va ere du säjer morsan? Te lite svårt o hör vare e du säjer, pratin lite högre”  “Jag beundrade bara denna häpnadsväckande blomsterrabatt, kom så börjar vi kalasa på middagen som väntar.” 

“Kröhöm kröhöm… Kan ja få er uppmärksamhet en sekund? Som ja skrev i inbjudan, är detta en chans för oss att ta igen åren som gått. De e kiva att ha er alla här samlade å njut av maten, skål!”
“Dehäran ti fortsätti ditt tal har ja också en pikiliten hemliheet som ja gått o bärin på. Öööm… ursäktin mej lite känslosamt ämne dihää he kommer rikit tårin i öga. Gubben min e icke här fö han fick lite lejdon tå stack iväg me stackars Hugo.” 

“Herre min tid vad är det som når mina öron, alldeles förskräckligt. Vilken tur dock att du inte ruvade på hemligheten länge och uttalade dig till kära släkten din. Får jag ännu fråga exakt när denna katastrofala händelse ägde rum, kom du genast hit efter att han lämnat dig?”  “He va ju alldeles nyss, eller ja he ble ju kanski lite väntat men ganska nyss vare. Ungefärin där i höstas för ett par år sen…” 

Anonym


Jag kände en hand runt min handled. Jag snurrade runt, jag kollade in i Daphnes ögon. Hon släppte min handled.

-Berätta sanningen!
-Vilken sanning? Jag försökte att låta förvånad. -Spela inte dum Nora, du vet exakt vad jag pratar om. 
-Daphne du har ingenting med detta att göra, absolut ingenting!
Daphne höjde på ögonbrynen.
-Jo det har jag allt. Du förrådde mig, du lämnade mig ensam i skogen. 
-Jag tänkte komma tillbaka, men …
-Men det gjorde du inte, jag fick ta mig därifrån själv. Och sedan dess har du undvikit mig.
Jag skakade på huvudet.
-Inte med flit ljög jag. 
-Så varför lämnade du mig, fram med det bara!
Jag stod tyst. Jag kunde inte berätta det. 
-Jag som trodde att vi var vänner. Men tydligen hade jag fel. Daphne vände sig om och tog några steg. 
-Jag gjorde det för att skydda dig! Ropade jag efter henne. Nora vände sig om igen och kollade på mig. 
-Skydda mig eller att skydda dig själv?
-Jag … började jag med Daphne avbröt mig. 
-Jag hörde skottet Nora, jag hörde det. Så vem var det som sköt?

Amalia Hennings

Hos familjen Watson

De tre syskonen Johnny, Kim och Jane är åter igen samlade. Efter ett glas vin är det dags att förbereda för påsken. Johnny tog en cider.

”Åh, vad det ska bli trevligt att få träffa varandra igen!” börjar Jane. ”Det var ju länge sedan jag fick se ungen din, han börjar ju uni nästa år”.
”Farmaci eller hur?”, tillägger Johnny.
”Kyllä, och systern börjar nian.” svarar Kim, sladdisen. Johnny skakar långsamt på huvudet.
”De växer upp fort de, gubben min strosa ju just i blöjor och nu hjälper han till på gården. Ofattbart säger jag”.
”Sannerligen.” tillägger Jane med ett snett leende. ”Och den blivande svärdottern kommer väl också eller hur?”
”Ja, det var delvis därför jag kallade till möte. Nåväl, vem fixar vad?”
Jane pillar med korset runt halsen. ”Jag kan stå för mattillredningen. Jag tänkte laga min grisinnerfilé marinerad i örter i och med att vi äter på lördagen”.
”Det var faktiskt det…”
”Mycket bra!” avbryter Johnny. ”Jag har ett par svin som ska till slakteriet nu inför påsken”.
Kim rätar till slipsen.
”Hos vem kan vi kanske börja med?”
”Kim, du har ju ändå största lokalen av oss, blir inga här bra då?”
”Absolut, vi ordnar det fint”.
”Åh så underbart!” sa Jane med händerna ihop. ”En middag med hela familjen samlad är precis vad jag bett och längtat efter!”
Johnny gav ett varmt skrockande. ”Barnen ska nu äntligen få träffa sina kusiner de pratat så länge om. Och snart blir de till och med farbröder.” säger han med ett dämpat skratt till.
”Johnny, han är 19 år gammal”.
”Och?” sade Jane. ”Vi blev ju alla gifta före 25”.
”Det är annorlunda tider Jane”.
Tystnad.
”Nå, men grisfilé låter väl gott va?”
”Ja det var det jag hade tänkt komma till. Hade du något annat förslag?”
”Hurså? Fisk på långfredag, lamm på påskdagen. Det står väl på menyn hos er med?”
”Nå inte nödvändigtvis…”
”Blir det då inte perfekt med gris på lördagen då, då vi alla samlas?”
”Ja det är bara det att…”
”Att?” 
Båda ögonparen var riktade mot Kim. Han sneglade mot tavlan som hängde på väggen. Där stod det: Gud välsigna detta hem.
”Hon äter inte gris”.
”Vem?” utbrister Johnny.
Kim tiger. Janes ögon utvidgas. Hon lämnar halsbandet i fred.
”Är hon alltså?”
Johnny lutar sig bakåt i fåtöljen och lägger händerna bakom huvudet.
”Jaadu, va hade mamma sagt?”

William Nyholm