Smärtsamma men samtidigt ljuva bakåtblickar till det förflutna står i konflikt med en modern kärleksberättelse i vilken djupa känslor är sällsynta.
Filmen Sista brevet från din älskade baserad på (2008) romanen skriven av den framgångsrika författaren Jojo Moyes, skildrar två synnerligen olika tider av romans och relationer.
Vi rör oss i dagens London, där den nyfikna journalisten Ellie Haworth (Felicity Jones) rotar i London Chronicles gamla arkiv tillsammans med arkivarien Rory McCallan (Nabhaan Rizwan) efter material för sin senaste artikel. Av rena slumpen hittar hon ett kärleksbrev adresserat till ”J” från “Boot”. Brevet fängslar henne med sina ofattbart rörande känslor som förmedlas genom orden, ord som innehåller mera hemligheter och smärta, men också mer kärlek än hon kan ana. Jakten efter flera brev börjar. De otaliga timmar tillbringade i arkivet planterar ett frö för ett band mellan Ellie och Rory som vi får se gro och växa igenom filmen.
Parallellt får vi följa ett glödande kärleksförhållande mellan en välbärgad kvinna vid namnet Jennifer Stirling (Shailene Woodley) och journalisten Anthony O’Hare (Callum Turner). Vi befinner oss i den somriga Franska Rivieran där paret Stirling tillbringar sin semester och där Anthony kommer för att intervjua Jennifers make Laurence (Joe Alwyn) .Året är 1965 och vi får se ett samhälle präglat av ett starkt patriarkat och stränga normer, men också glamourösa livsstilar och starka känslor. Den patriarkala tankevärlden syns i flera tag, men i allra högsta grad i scenerna med Jennifers rika och inflytelserika man. Laurence behandlar Jennifer närmare som ett dekorationsföremål än någonting annat. Han ger henne ett liv av lyx och överflöd, men en obetydlig mängd kärlek eller respekt.
Då Laurence drar iväg till en oväntad arbetsresa mitt i semestern, dras Jennifer och Anthony ihop för att roa varandra i sin ensamhet. Vi får se hur de tillbringar soliga dagar runt rivieran. Dessa scener är speciellt vackert filmade, och vi ser hur Jennifer och Anthony oavsiktligt faller för varandra.
Stämningarna kolliderar
Jojo Moyes är känd för sina rörande kärleksromaner som väcker förtjusning hos både unga och gamla. Ett berömvärt verk är “Livet efter dig” (2012) som filmatiserades år 2016 och blev en minst lika stor succé som boken. Det gav en chans för de som inte njuter av att ha näsan i boken att uppleva den hjärtevärmande, tidvis rivande berättelsen.
Samma succé upplever jag däremot inte att ha lyckats i denna filmatisering. Det är svårt att inte jämföra de två olika kärleksberättelserna, speciellt då stämningarna skiljer sig från varandra så drastiskt. Den delen av filmen som utspelar sig i dagens tid skiftar mera till stämningen av en romantisk komedi, med dess överdrivet energiska svängar och ytliga lättsamma känslor. Detta gjorde att samspelet mellan de två olika skildringarna inte fungerar optimalt och att det kändes som om man rycktes ur den, känslosamma transen som skildringen från 1965 sätter en i, med en kall dusch. Ellies och Rorys relation förblir mest en passiv fling som försvinner i skuggan av resten av filmen.
Brev eller Whatsapp?
Den grova klyftan mellan de två olika berättelserna fungerar givetvis som en tankeväckare för hur olika vi definierar romans och relationer nu jämfört med då. Det väcker en längtan till “de gamla goda tiderna” då allting såg ut att vara märkbart mera charmigt och romantiskt. Detta är nödvändigtvis inte helt sant, men jag kan inte hjälpa att ifrågasätta om vi inte lever i en tid där vi är upptagna med att rusa bryskt igenom livet utan att märka all den kärlek och sällsynthet vi missar i farten.
I filmen fäster sig Ellie och Rory på vad det betyder huruvida en dejt svarar på meddelandet fem timmar eller fem dagar senare. Har vi fastnat vid det ytliga med teknologin? Skulle vi uppskatta och ta till oss mer av det som någon egentligen vill säga via ett brev i stället för ett meddelande?
Sammanfattat är det en film värd att se i fall man känner sig sugen på att tas med på en känslovirvel genom en klassisk berättelse om förbjuden kärlek. Ifall du är en som gillar att läsa skulle jag definitivt rekommendera att läsa boken före du ser filmen för att uppleva Moyes berättarkonst. Slutet av filmen för med sig en intressant twist som definitivt stannar i minnet. Den förstärker tron om att outtalade ord som tros ha varit betydelselösa egentligen varit avgörande.
Betyg:
2 av 5 stjärnor
Wilma Fredriksson
