Pesten (originaltitel: La Peste), publicerad år 1947, är en roman skriven av författaren och filosofen Albert Camus. Bokens handling tar plats i kuststaden Oran i Algeriet. Stadens invånare märker en dag att råttor kryper ur sina gömställen bara för att dö, invånarna tänker inte hemskt mycket på det först men så småningom börjar antalet döende råttor öka. Plötsligt finns det tusentals råttor som kommer ut på gatorna varje dag där de bara verkar kasta upp lite blod och sedan dö, vilket blir nästan ett kusligt förebud om vad som är på kommande. Invånare börjar så småningom få otäcka symptom och det visar sig att en pestepidemi har börjat i staden. Före invånarna hinner förbereda sig är staden satt i karantän: ingen får resa ut, handeln och kontakt till yttervärlden har nästan stoppats totalt och patruller av vakter har satts på Orans gränser så att ingen smiter ut.
I boken följer man flera karaktärer, av vilka jag kommer att beskriva de viktigaste. Bernard Rieux är en ideal doktor i 35-årsåldern och också huvudkaraktären. Jean Tarrou är en man som färdades till Oran och som skriver om vardagliga iakttagelser i en dagbok. Tarrou börjar så småningom också hjälpa Rieux med kampen mot epidemin. Raymond Rambert är en journalist utomlands ifrån som blir fast i Oran på grund av karantänen och som sedan försöker fly landet på ett eller annat sätt. För mig var ändå den mest intressanta karaktären Cottard som är en inåtriktad och hemlighetsfull individ. Han försöker begå självmord i början av boken på grund av ångesten från ett icke-specificerat brott han har begått vilket har gjort honom paranoid och isolerad, konstant rädd att poliser ska försöka ta fast honom, men ändå kräver han kontakt och umgänge med andra människor. När pestepidemin rullar in blir han mera utåtriktad och trivs nästan med den. Han får en till chans av epidemin att vara en vanlig stadsinvånare eftersom polisen inte jagar efter honom under pestens tid. Dessutom känner alla nu den isolation och paranoia, men ändå hunger för social kontakt, som Cottard känt länge före epidemin. Före pesten var han en utomstående och ensam brottsling, men på grund av pesten är nu alla ensamma och utomstående vilket ironiskt gör Cottard till en vanlig medlem av samhället.
Alla karaktärer i Pesten kan ses nästan som olika vinklar på hur man ser på en epidemi och isolation. De olika karaktärernas bakgrunder och personligheter gör det lätt för läsaren att åtminstone sympatisera med någon av bokens karaktärer. Ändå står karaktärerna inte direkt i centrum av boken eftersom man följer mera med allmänhetens kollektiva lidande, med karaktärerna mera som exempel på hur olika människor ser på situationen.
Det bästa och mest intressanta med boken är hur väl den speglar karaktärernas situation och pandemin som vi har nu. Det sägs också att Pesten är en allegori om Nazisternas ockupation av Frankrike under andra världskriget, men enligt min åsikt behöver man inte tänka på det som en allegori för att det ska vara en tankeväckande eller intressant bok. Det finns så många olika detaljer i boken som man kan känna igen från riktiga livet, vi har karantän, orolighet, paranoia och ensamhet. Camus tar också fram lite om den abstrakta naturen av epidemier: Pesten och Coronaviruset planerar inte medvetet vem deras nästa offer är, och det finns inte heller någon betydelse eller mening bakom dem. Vi som människor strävar till att hitta mening och logik bakom olyckor eller andra händelser och har mycket svårt att famna något så abstrakt och meningslöst som en epidemi. Som en person intresserad av filosofi tycker jag att det är en mycket intressant sak att ta upp i boken.
I boken berättar Camus också om hur det blir svårt för invånarna att tänka sig en framtid utan pest och hur minnen av tiden före så småningom försvagas, vilket lämnar individen med en uttröttad själ utan hopp, något som jag kan tänka mig att många av oss kan relatera till.
Fast början kändes lite långsam för mig så började boken ändå ta fart och bli mera intressant när jag kommit genom en tredjedel, jag blev också van vid Camus sätt att skriva och började tycka om prosan han använder. Vissa delar kändes också lite långtråkiga men man kan argumentera för att det är hur det ska kännas. Vi vet ju bäst hur långtråkigt isolation och en pandemi kan vara. Det kändes också lite som att Camus upprepade samma detaljer om pesten och dess påverkan på invånarna. Förstås beskrev han ändå situationen på olika sätt, men jag kan förstå att det kan finnas människor som inte tycker om upprepandet i boken. Om jag gav boken ett skolvitsord från skalan 4-10 så skulle jag definitivt ge en stark 8, möjligtvis en 9 för att vara generös.
Medan vi ännu har den här pandemin runt omkring oss kan jag starkt rekommendera den här boken, och även efter att pandemin har tagit slut skulle jag ännu rekommendera den. Pesten är enligt min åsikt en av de där moderna klassikerna alla åtminstone ska försöka läsa en gång i sitt liv. Speciellt starkt vill jag rekommendera den här boken till sådana människor som också är intresserade av filosofiska frågor inom t.ex. existentialismen och absurdismen: människans oändliga jakt efter mening i en meningslös värld.
Författare: Milan Chakraborty