Kategorier
Utbildning

Li Andersson – ”Arbetet ska vara mer än ett arbete”

Li Andersson har trots sin unga ålder lyckats bli en av Finlands mest omtyckta och framgångsrika politiker. EBL träffade den finlandssvenska riksdagsledamoten och för att ställa några frågor och lära känna henne bättre. Vi började intervjun lite lättsammare och frågade Andersson vilken slags musik hon lyssnar på för tillfället. Hon berättar att hon är en sådan person som fastnar för ett band eller ett album åt gången och sedan lyssnar sönder det.

– Just nu lyssnar jag på ett svenskt band som heter Brödet. I tonåren lyssnade jag mycket på britpop och Blur är ett av de band som ligger mig varmt om hjärtat. Förutom dem lyssnade jag också lite på rap och hiphop.

Andersson kommer själv från en konstnärlig familj. I sin ungdom höll hon på med teater och hennes pappa Jan-Erik Andersson är konstnär. Vi frågade därför Li Andersson ifall hon anser att det finns en koppling mellan en konstnärlig uppväxt och en persons politiska ställning. 

– Jag tycker åtminstone att de som håller på med konst lär sig granska samhället kritiskt och se på normer och skönhet med en kritisk blick. Detta har man också nytta av inom politiken eftersom politik i princip är ett kreativt arbete där man behöver kunna hitta egna lösningar. Dock finns det ju konstnärer med totalt olika politiska läggningar.

Andersson var som ung aktiv inom både Vänsterunga och Finlands Svenska Skolungdomsförbund rf (FSS rf). När hon flyttade till Åbo för att studera blev hon aktiv i många lokala medborgarrörelser och hennes politiska karriär tog fart på allvar. Här lade hon märke till att en stor mängd energi gick åt till att försöka påverka beslutsfattarna. 

– Jag blev frustrerad över att det kändes som att alla medborgarrörelser, oberoende om vi talar om väldigt etablerade organisationer eller husockupanter, hade som målsättning att få en beslutsfattare någonstans att tänka annorlunda än vad de gjorde. Varför skulle man inte lika bra själv kunna sträva efter att få till stånd förändringar inom de beslut som fattas och försöka nå de positioner där man utövar makt? Det här var i princip orsaken till att jag ställde upp i mitt första kommunalval år 2008.

Li Andersson har hunnit vara med om mycket sedan kommunalvalet 2008. År 2015 blev hon invald i riksdagen för första gången och 2016 valdes hon till Vänsterförbundets partiledare. I fjol utsågs hon dessutom till undervisningsminister. Hon säger ändå att hon inte planerat en karriär inom politik utan att det på sätt och vis bara blev så. 

– Efter kommunalvalet 2008 har jag egentligen bara fortsatt på den vägen. Att bli politiker eller minister var inte ett uttalat mål, jag tog ett val i taget.

Om Andersson inte hade blivit politiker hade hon ändå velat arbeta med någonting där man kan påverka omvärlden, högst troligen inom någon medborgarorganisation. Hon säger att hon dessutom kunde tänka sig att jobba inom åldringsvården eftersom att hon tror att det tunga arbetet trots allt kunde vara givande.

– Någonting som förenar många i min ålder är tanken om att arbetet ska vara mer än bara ett arbete. Man måste känna att man har någon beröringspunkt med världen i fråga om att göra skillnad för andra människor. Inom politiken sker förändringar långsamt och det kan ta väldigt länge före man ser hurdan påverkan ens arbete haft. På andra arbetsplatser ser man sin påverkan direkt. Inom åldringsvården är varje interaktion betydelsefull.

 “De mest inspirerande förebilderna är inte stora hjältar som man läser om utan oftast är de någon som är ganska nära en själv”

Bland Anderssons politiska förebilder finner man bl.a. Mirka Muukkonen som satt i stadsfullmäktige i Åbo då hon började. Muukkonen jobbade för Vänsterförbundet innan Andersson och var en uttalad rödgrön profil. 

– De mest inspirerande förebilderna är inte stora hjältar som man läser om utan oftast är de någon som är ganska nära en själv. 

Andersson lyfter också fram Anna Kontula, riksdagsledamot för Vänsterförbundet. 

– Jag brukar kalla henne (Kontula) för den mest icke-populistiska politikern som finns i Finland. Man kan inte göra politik så att man alltid vänder kappan efter den rådande allmänna samhällsandan. Politiker måste sträva efter att åstadkomma förändringar i samhället.

Li Anderssons 3 tips för att komma in i politiken

  1. Skaffa ett team. Ingen politiker gör allting själv. Teamet behöver inte bestå av andra yrkespolitiker eller folk som är involverade i partier, det kan bara vara ens kompisar eller ens kusiner.
  2. Träna på att hålla tal och öka självförtroendet gällande att uppträda. Jag avskyr när man presenterar folk som naturbegåvningar i fråga om att tala eller uppträda. Det är någonting som går att träna upp. När jag blev vald till ordförande för Vänsterunga lovade jag mig själv att hålla ett anförande per offentligt evenemang jag deltog i. När man tränat på att ta plats så går det bättre efter ett tag och man blir inte lika besviken de gånger det inte går som man tänkt sig. 
  3. Förbered dig. När jag började med politik blev jag överraskad av hur dåligt förberedda folk kom till paneldebatter och diverse diskussioner. Det lönar sig att vara förberedd och veta vilka teman som antagligen kommer att behandlas.

Text: Sofia Stenstrand

Intervju: Sofia Stenstrand & Benjamin Rosenlund

Bild: Benjamin Rosenlund

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *