Karantänkåseri

Vinnare

Jeansens syndafall

Det hade varit så skönt att få höra att skolan skulle stängas, då den där underbara fredagen några veckor sedan. Jag hade som vanligt blivit uppryckt ur skåpet den morgonen, dragen över ett par bleka trötta ben och blivit knäppt. Det var den sjunde dagen i rad som jag blivit pådragen och knäppt på det viset, och jag började känna mig, ja, både bedragen och knäpp. Jag tycker verkligen att ägaren till det där bleka benen skulle kunna ta och köpa sig ett nytt par jeans. Då skulle vi kanske kunna turas om, de nya jeansen och jag, om vem som skulle få täcka de bleka små benen och skydda dem från regnet klockan halv åtta morgonen på väg till tågstationen, och vem som skulle få stanna i skåpet och sova.

Hursomhelst, det var fredag, vilket är en bra dag för då har man ett helt veckoslut av sovande i skåpet framför sig. Jag och benen var i skolan som vanligt då vi fick höra de härliga, ljuvliga -nej fantastiska, nyheterna om att skolan skulle stängas. Jag såg den kommande månaden framför mig; veckor av att ligga och slappa i skåpet, kanske efter en lång tvätt i tvättmaskinen, sena morgnar, inget mera regn på väg till tågstationen. Jag skulle ha all tid i världen åt att slappna av och kanske hålla en lugn diskussion med strumpbyxorna, eller spela schack med shortsen, så som jag hade lovat i september när sommarsäsongen hade tagit slut.

Tiden som följde var de två bästa veckorna i mitt liv; aldrig förut har jag varit så fullständigt inaktiv, så lat, så oansträngd som då när jag låg där i skåpet. Det var jeansens paradis men, som det ofta sker i paradis, skulle en bedragande orm komma slingrande, förr eller senare. I mitt olyckliga fall bestod ormen av ett par bleka, motbjudande, små ben. Om jag hade trott att jag kände mig bedragen förut så går det inte att beskriva hur jag känner mig nu. Min långa semester förstördes på ett ögonblick! Jag var rasande, upprörd, rent sagt chockad, men ännu har jag inte kommit till den värsta biten. I början klarade jag, tapper som jag är, att bita ihop, sluta gnissla dragkedjan och acceptera mitt öde. Jag tänkte att det var dags att åka till skolan igen och att det inte fanns så mycket ett par enkla jeans kunde göra åt saken. Så modigt som bara ett par jeans kan, förberedde jag mig på regnet på väg till tågstationen, men regnet kom aldrig. Häpet betraktade jag hur jag som vanligt blev uppryckt, pådragen och knäppt, hur benen gick till köket, satt ner och åt, gick tillbaka till vårt gemensamma rum, och… satt sig ner? Plötsligt befann jag mig i en mardröm. Skolan hade inte alls öppnat, de bleka benen lämnade inte huset överhuvudtaget den morgonen, och ändå, ändå hade de mage att dra upp mig ur skåpet? På en ledig dag? Då de inte hade någon som helst avsikt att lämna huset? Jag fick nog. Jag knycklade ihop mig så mycket som jag kunde, det blev skruttor överallt på benen. Jag fick materialet att klia, att kännas så obekvämt ett jeansmaterial bara kan kännas, och jag fick allt att sitta aningen för spänt eller lite för löst. Jag tog min hämnd på de bleka små benen, jag gjorde livet till ett helvete för dem. Aldrig har de avskyvärda benen haft på sig ett par lika obehagliga jeans. Ändå gav de inte upp.

Nästa dag blev jag uppryckt ur skåpet, pådragen och knäppt på samma sätt som alltid. Likadant dagen därpå. Och sedan följande dag igen. Så har det pågått och så skedde det även idag. Det värsta är inte ens att jag lider, och tro mig jag lider mer än ett par nya strumpbyxor som får hål den första dagen gör, det värsta är att jag lider helt utan orsak. Dag ut och dag in pinas jag, och pinar de oförskämda benen tillbaka. Jag vet att de lider, de små benen, och ändå envisas de med att dra på mig varendaste en dag. Tydligen påstår de att de “fokuserar bättre” och att de “håller fast vid vardagen”. Benen, om ni läser detta; jag vet att det inte fungerar, jag ser er spendera sju timmar på att skrolla igenom Instagram varje dag! Om det finns en gud för jeans är jag säker på att han räcker ut tungan åt mig just nu. Det vet jag iallafall att skorna som vilar i tamburen gör. Jag vet inte hur länge jag står ut, jag har redan lösa trådar kring bältet. Min bakficka har ett hål och det är inte länge tills tyget kring knäna också ger upp. Om någon barmhärtig själ skulle råka höra mig, är detta min sista bön; lägg jeansen tillbaka i skåpet tack.

Sonja Lindstedt

Vad får man som tack för besväret?

När jag fick höra att Elin skulle flytta hemifrån inför gymnasiestarten, för att det skulle bli för långt att pendla, och att hon skulle vara hemma bara på helgerna så kanske ni tror att jag som hennes säng blev ledsen. Men det kan jag säga er, de här två åren har varit det bästa i mitt liv! Jag lovar, ni kan inte ens föreställa er hur hon är att handskas med om nätterna. Hon pratar, hon snarkar och hon dräglar. Hon vrider och vänder sig, hon har till och med vänt sig med fötterna mot kudden flera gånger. Hon är en pina! Och jag är ingen ungdom längre heller, ska jag säga er. Dessutom har jag ett ben som är löst som hon upprepade gånger sagt att hon ska fixa, men hon aldrig gör. Så när jag hörde att jag bara skulle behöva handskas med henne var och varannan helg så var det som om en önskan ÄNTLIGEN hade gått i uppfyllelse.

Men drömmar varar inte för evigt, tyvärr. Nu med allt det här Coronatjafset har hon ju ”pluggat hemifrån” i över en månad, och då är det jag som fått ta hand om monstret till sovare. Jag slår vad om att den där Mariehamnssängen har bra roligt åt det, för det är som de säger ”skadeglädjen är bästa glädjen”. Det skulle gått och väl räcka med att hon höll mig vaken hela nätterna med hennes nattliga liv, hon ska dessutom hålla på med träningspass, lektioner, fiolspelande och gud vet vad i sovrummet. Jag blir precis knäpp! Aldrig en ledig stund. Och så kastar hon sig så vårdslöst i mig sen efter hennes ”tunga arbetsdagar” och unnar sig med snacks och Netflix medan jag får stå ut med hennes smaskande och smulor. Om man ändå skulle få ett tack eller om hon skulle visa lite uppskattning för allt det jag gör för henne! Tror ni hon sopade under mig när hon skulle få hit främmande då, sällan. Inte ens det kan man förvänta sig av henne, har ni hört på latare unge?
Men nu när städningen kom på tal, så har hon ju faktiskt bäddat mig varje dag till skillnad från när hon bara var här på helgerna. Hon har bytt lakan också, och den nya looken diggar jag verkligen. Och hon har ju inte släpat någon Corona med sig till sängs hittills heller. Dessutom är hon ju så söt i sina små flätor när hon sover i mig om nätterna. Jag måste erkänna att jag längtat lite efter de där flätorna.

Elin Lindholm

Kom ihåg att tvätta dina händer eller använd åtminstone desinfektionsmedel!

Jag önskar att jag hade låtit bli att önska, jag önskar att jag inte ens hade blivit uppfunnen. Nej förresten, jag ska sluta önska mig saker och ting, för nu vet jag vad det resulterar i… 

Inledningsvis ska jag börja med att berätta vad som hände, vi får ta det från början… Jag är inte så eftertraktad av människorna, eller rättare sagt jag brukade inte vara det. Jag har legat bortglömd i badrumsskåpet de senaste fem åren utan att någon ens skänkt mig så mycket som en blick. En kväll då jag satt bortglömd och ensam i badrumsskåpet och kände mig djupt bedrövad i min själ, dök plötsligt en tanke upp. Det var en fånig tanke, men tänk ifall det faktiskt skulle fungera. Jag skulle önska mig något, ja det skulle jag göra.
”Jag önskar att jag blir ett av de mest eftertraktade föremålen på vår jord.” Då var det alltså gjort och det kändes bättre i själen. 

En vecka gick och ytterligare en till passerade och jag började misströsta, men en solig morgon så hände det. Någon lyfte ner mig från hyllan och höll om mig som sin käraste ägodel. Sedan den dagen låg jag aldrig mera och dammade i badrumsskåpet. Plötsligt var jag alltid i händelsernas centrum, så fort man lämnade huset tog man med mig. Då jag var hemma fick jag stå och stoltsera på kökshyllan; så att alla såg mig! Jag var så belåten, tänk att alla äntligen såg mig. Jag kände att mitt liv hade en mening för första gången på länge. 

Kort efter händelsen i badrumsskåpet tog mitt liv en ny drastisk vändning tyvärr nog mot det sämre. Det är nu som det sorgliga inträffar. Jag hade under en mycket kort tid blivit så omtyckt att människor till och med hamnade i slagsmål bara för att få mig. Livet blev inte enklare med tiden kan jag i efterhand konstatera. Varenda gång man såg mig rusade folk mot mig och tog i mig som att jag vore den dyrbaraste av alla skatter. 

Jag blev led på att leva kändislivet, men vad kan jag göra åt saken nu? Jag antar att jag bara måste lära mig att leva med berömdheten och hoppas att detta är förbigående. Avslutningsvis vill jag uppmana er att vara försiktiga med vad ni önskar – man vet aldrig vad det kan få för följder!

Anonym