I den bästa/sämsta av världar

Vinnare

Det ljuva livet

Hon har ännu huvudet mot kudden. Hon har ögonen stängda. Hon är nästan vaken. Nästan tillbaka i verkligheten. Verkligheten är flotta middagar. Verkligheten är vin efter nio och en dålig såpopera. Verkligheten är manikyr och lena fötter. Verkligheten är mercedes, solarium, tennis och kostcirkeln. Det här är verkligheten. Bara inte hennes. 

Hon stiger upp ur sängen. Knäna ömmar från igår. Hon var vaken sent och hjälpte till på golfbanan. Männen som kommer dit vill ofta ha en ung flicka på armen. Hon har fått äran att vara den flickan. Hennes hår stinker av cigarrök och utsläppen från bilarna. Hon är född felaktig. Hennes mamma hade skulder på flera miljoner och då hon knarkade ihjäl sig fick dottern ärva allting. Vart enda jävla öre. För att strö salt i såren hade mamman dessutom sålt dottern som underhållning till en grupp överklassare för en påse blått redan innan dottern kunde gå. Då mamman dog var dotterns minne av henne redan nedsmutsat. Det blev ju inte bättre då det blev klart för dottern att hon skulle behöva dras med skulderna resten av sitt liv. Hon hatade sin mamma. Inte en dag gick utan att hon önskade att hon hade blivit född i en annan familj. Hon kunde i alla fall trösta sig i att männen på hotellet tyckte hon var vacker.

Hon drar på sig sin urtvättade omlottklänning. När hon tar på sig sandalerna märker hon hur det infekterade såret lyser rödare än igår. Hon suckar och spänner åt skorna. När hon går ut genom dörren sticker den fräna luften henne i näsan. När hon går längs motorvägen ser hon männen i bilarna som har masker framför sina munnar. 

Hon kommer in genom dörren till hotellet och hälsar på receptionisten. Han har en blåtira och flinar glatt mot henne. 

”Det blev lite mycket att dricka för vissa av dem igår” säger han och skrattar utan någon egentlig glädje.

Det är för sorligt för att hon ens ska förmå sig att svara. Hon nickar och går in i köket. Där inne står hennes chef. 

”Du, det är din tur att servera drinkar idag. Du vet det va?”

Klart hon vet det. Hur skulle hon kunna glömma. Hon nickar och tar på sig det vita förklädet och ett konstgjort leende. Hon går ut till poolområdet och ser de fula männen med sina tillgjorda fruar. Det enda som skiljer henne från dem är pengar. Hon är dömd till evigt lidande och allt på grund av att hon hennes odugliga mamma nödvändigtvis måste knarka bort allt. 

En av männen visslar till sig henne och hon rycks ur sitt drömmande. Han pekar på sin cigarr och hon ler och snoppar den åt honom. Han tänder den och tar en puff.

”Du är allt snygg du” 

Hon tackar fast hon vet att han är mer än dubbelt så gammal som hon. Under sina 16 år har hon många gånger fått höra det. Hon vet ju att hon ser ut som vilken annan liten flicka som helst. Smal och undernärd.

Mannen tar tag i hennes arm och viskar i hennes öra. Han vill ta med henne till ett mer avlägset ställe. Hon vet att hon kan få högre dricks om hon spelar med. Han tar henne i handen och leder henne in i hotellet. De går förbi receptionisten som stirrar stint ner i marken. Hon följer mannen uppför trappan och in på ett hotellrum. Hon vet vad som följer härnäst. Mannen tar tag i henne och skuffar ner henne på sängen. Han väser åt henne att hon inte får gå runt och se ut sådär bland folk. Han börjar slita i hennes slitna klänning. Hon suckar och inser att det är en av de dagarna. I samma stund som har börjar fiffla med sin gylf öppnas dörren. En ung och brunbränd kvinna kommer in. Hon börjar skrika och gorma och det tar inte länge förrän flickan inser att det är mannens fru. Hon ser sin chans och springer mellan benen på mannen. På vägen ut tar hon mannens jacka som ligger slängd vid dörren. Hon springer ut ur hotellet förbi receptionisten och slutar inte springa förrän hon är flera kilometer från hotellet. Hon fryser och sätter på sig mannens jacka. Hon stoppar handen i fickan och märker en plånbok. Inne i plånboken finns en flygbiljett. En enkelbiljett. Hennes lilla hjärta bultar av adrenalin och hon börjar springa. Hon springer på taniga ben bort mot flygplatsen. Hon har en biljett ut ur den här världen. En biljett mot friheten. En enkelbiljett till Sverige. När hon springer ser hon neonskylten och dess text som sprakar i gult och rött. Välkommen till Dubai.

Samtidigt i Stockholm talar man om hur invandringen förstör det egentliga Sverige och hur flyktingarna för med sig brottslighet och kriminalitet. För dem är verkligheten vin efter nio och dåliga såpoperor. 

Felicia Wentjärvi

En politisk domedagsprofetia

Vårt samhälle just nu är. Där tog det slut. För hur ska man fortsätta den meningen? Ingen vet. Det är nutidens sanning. Vårt samhälle just nu är ett samhälle som ingen vet någonting om. Kanske en viss tröst i sig. Lite som att tiden säger “Grattis gumman, alla andra är faktiskt lika borta som du just nu”. Samtidigt så skulle vi gärna vilja att någon säger “Nej vi har kontroll, vi vet precis vad vi gör”. Eller jag rättar mig själv. Vi vill ha någon som säger det så att vi kan tro på dem. Helst att det även ska vara sant förstås, men i brist på annat duger det fint för de allra flesta om de bara bestämmer att det är så. Någon vet. Någon har kontroll.

Jag nämner inga namn och strävar inte efter att politisera denna lilla text, men det är bara att öppna tidningen (jaja eller valfri, “oberoende” nyhetssajt på nätet). Du kommer märka, att det finns många som har full koll, både i Finland och, om ni ursäktar användningen av ordet, i Utlandet. Med stort U. Inte minst, eller snarast i regel endast, bland ländernas ledarfigurer. Det är i alla fall dessa som når första sidan.

Situationer som denna när många människor näst intill desperat söker någon form av trygghet är farliga. I ett (valfritt) samhälle med ett så kraftigt begär efter en stark ledare har många misstag blivit begångna genom historien. Jag tror inte det är nödvändigt med exempel för att få er att förstå var det är jag menar, men tänkte ge er några i alla fall. Benito Mussolini. Adolf Hitler. Napoleon I (Bonaparte). Det finns helt säkert fler, men där tog min allmänbildning tyvärr slut. Ni fattar säkert ändå poängen. Desperata situationer öppnar för desperata lösningar. Och dessa är sällan de bästa. 

Nu undrar ni säkert “ja, men vad har covid-19 med andra världskriget att göra?” Mitt spontana svar är: förhoppningsvis ingenting. Men. Låt oss inte blunda för fakta, det har nog aldrig varit en speciellt bra idee. Var det inte efter börskraschen i USA som Nazisternas popularitet steg till skyarna? Var det inte efter en hetsig revolution som fransmännen vände sig till sin starka ledare?

Vi vill gärna tro att vårt samhälle är orubbligt. Inget mera krig i Europa. Men det sa vi även efter första världskriget, och hur länge höll det? Svar: så kort tid att vi minns den som mellankrigstiden. Om ekonomierna faller, om arbetslösheten ökar, om välfärden sjunker, vad händer då? Kommer vår generation att klara av att hålla huvudet kallt? Är vi mer disciplinerade, genuint godare människor idag? Vad säger du? Mitt svar är ett bestämt nej till den sista frågan. Ett svagt jag hoppas på de övriga. För det gör jag. Jag hoppas, tror och uppmuntrar er till att göra det samma. Och ta för vars hand om er och era närmaste nu i denna speciella tid.

Ada Kuni