I januari 2022 inträffade en på många sätt historisk händelse här i Finland: det första välfärdsområdesvalet någonsin ordnades. Valet infördes och genomfördes med väldigt kort varsel och ännu nu efteråt är det många som inte helt förstår vad det är frågan om. Speciellt bland unga har också känslan av att valet inte egentligen påverkar oss varit utbredd. I den här artikeln går vi igenom hur maktfördelningen konkret förändrats i och med valet, hur valresultatet ser ut för ungas del samt hur valet överlag påverkar oss unga.
I och med valet har ansvaret för social- och hälsovården flyttats från kommunerna till de nya så kallade välfärdsområdena överallt i Finland, med undantag av Helsingfors och Åland. I valet valdes sedan ledamöter till de här välfärdsområdena. Ledamöterna är de som kommer att bestämma om hur saker sköts i välfärdsområdena.
”På sätt och vis kunde man alltså också påstå att statens makt ökar i och med valet”
Välfärdsområdena har makt att besluta om bland annat den kommunala hälsovården, räddningsväsendet och elev – och studerandehälsovården i skolorna. I och med att kommunerna inte längre har ansvar över social – och hälsovården, tappar de också makten över att bestämma hur pengarna fördelas mellan till exempel hälsovård och utbildning. På sätt och vis kunde man alltså också påstå att statens makt ökar i och med valet, eftersom ansvaret över fördelningen av pengar nu i högre grad ligger där. Detta anses av vissa vara en del av en centraliseringsprocess, där makten allt mera koncentreras till vissa större instanser och de mindre, självständiga, institutionerna tappar makt.
”Lågutbildades, låginkomsttagares och olika marginaliserade gruppers röster riskerar alltså att falla bort.”
Före valet ordnades befarade många att röstningsprocenten skulle vara väldigt låg, eftersom intresset för valet verkade vara lågt. Med facit på hand kan vi nu se att röstningsprocenten slutligen landade på 47,5%, vilket är lågt jämfört med förra årets kommunalval (55,1%) men ändå högre än EU-valet 2019 (40,8%). En så pass låg röstningsprocent kan ändå anses vara ett problem för demokratin, speciellt i och med att de som röstar aktivast ofta är högutbildade och tillhör medelklassen. Lågutbildades, låginkomsttagares och olika marginaliserade gruppers röster riskerar alltså att falla bort. I välfärdsområdesvalet tycks detta också leda till en paradox där de som röstar flitigast inte är de som påverkas mest av resultatet: högutbildade med stabila jobb använder sig sällan av kommunal hälsovård, eftersom de får hälsovård från arbetsplatsen eller går privat.
Äldre röstar ofta också flitigare än unga, något som kan synas i åldersfördelningen bland de invalda. I det här välfärdsområdesvalet landade medelåldern på 50,3 år (jfr kommunalval 2021: 50,0 år). En hög medelålder kan tänkas vara ett problem, eftersom de nyvalda kommer att besluta om flera frågor som berör oss unga. Det finns såklart inget som säger att äldre personer inte skulle vara kapabla att ta unga i beaktande. Äldre kan ändå inte på samma sätt se de problem som berör oss unga, och det kan därför vara svårare för dem att ta unga i beaktande.
”Vissa menar då att de nyvalda ledamöterna bara ställs inför uppgiften att välja i vilka områden de kommer att skära ned.”
Hur påverkar då valet oss unga? Det finns många svar. I och med valet har till exempel psykologerna och kuratorerna flyttats från skolorna till välfärdsområdena – det är alltså upp till dessa att se till att det finns tillräckligt stöd i skolorna. Även utanför skolorna har välfärdsområdena ansvar över hur tillgången till terapi och annan vård säkerställs. Dessutom har välfärdsområdena möjlighet att göra klimatsmarta val, så genom att rösta kan man alltså hjälpa till i kampen mot klimatförändringen.
Samtidigt har vårdreformen ändå kritiserats för att välfärdsområdena inte har tillräckligt med makt. Vissa kritiker menar att välfärdsområdena inte kan göra så mycket, eftersom de är så begränsade då det kommer till ekonomi. Pengarna de får kommer inte att räcka till för att göra allting rätt. Vissa menar då att de nyvalda ledamöterna bara ställs inför uppgiften att välja i vilka områden de kommer att skära ned. Eventuellt kommer välfärdsområdena i framtiden att få uppbära skatter, vilket kunde tänkas lösa en del av den här problematiken.
Adele Westerlund
