Jag läste nyligen Jenny Erpenbecks bok Not a Novel (2020), i boken berättar Erpenbeck om diktaturen och terrorn som utspelade sig i Argentina från 1977 till 1983. Mer specifikt berättar hon om hur unga människor som hörde till oppositionen “försvann” tillsammans med sina spädbarn, om hur gravida kvinnor med fel åsikter aldrig sågs igen och om hur vidriga saker hände i en källare i takt med Bee Gees Staying alive. Om hur de några månader gamla barnen blev tagna från deras mördade föräldrar och om hur kvinnor tvingades föda i fängelse sängar endast för att bli av med sina barn och sitt liv några sekunder senare. Dessa barn dog inte, istället såldes de vidare eller hittade nya identiteter och hem hos deras föräldrars mördare.
På 90-talet fick mor-och farföräldrarna till de “försvunna” med hjälp av ny dna teknik hopp om att återfinna sina förlorade och nu vuxna barnbarn. Erpenbeck beskriver speciellt en familjhistoria från en dokumentär hon såg. En kvinna blir nerspårad av sin mormor och nu måste välja mellan mannen som hon hittills trott att är hennes pappa och personen som troligen slaktat hennes biologiska föräldrar, eller sin hoppfulla mormor. Valet är enkelt eller hur? Hon valde att acceptera mannen som uppfostrat henne som sin pappa och skar av all kontakt med sin verkliga mormor. Varför? Den här berättelsen blev kvar i mina tankar och det gjorde frågorna kring den också. Kan det verkligen vara så viktigt att hålla fast vid ens bekanta värld? Är tryggheten i kärlek starkare än blod? Var det moraliskt fel av henne att överge mormorn som gjort allt hon kunnat för att återförena sin familj och istället välja en man som inte endast bedragit henne utan också spridit ondska i världen?
Mina vänner säger att de förstår varför hon valde så som hon gjorde. Varför ge upp sitt liv för någon man inte ens känner? Att välja familjär trygghet istället för en obekant är egentligen inte ett så radikalt val. Ändå fortsätter jag att fascineras av kvinnans val. Med tanke på vår/min värld som avgudar rationalism och har minskat betydelsen av ordet kärlek är det inte konstigt att det kan ta en stund att smälta tanken. På sociala medier har Patrick Bateman, Lolita och protagonisten i My Year of Rest and Relaxation nästan blivit något av idoler, att vara “detached” har så gott som blivit önskvärt. Däremot är det “uncool” att medge hur viktigt det är att känna sig älskad av ens närmaste.
Jag tror vi underskattar hur mycket familjär kärlek betyder för oss människor. Trygghet i vilken fucked up form det än kommer är vad de flesta längtar efter mest. Är det inte det som är viktigast i livet för oss människor, att bli älskade och att älska, viktigare än vad som nödvändigtvis är rätt och fel? Trygghet kan vara personen som lärt oss att cykla, som sjungit för oss då vi inte har kunnat somna och som kommit till skolans julfest. Men hur kan man älska någon som plötsligt visar sig ha ett annat ansikte, ett som är målat av andras blod. Hur kan man älska någon som inte är älskbar? Kanske det inte spelade någon roll för henne, eller så spelade det goda bara en större roll än det onda. Såklart kan vi inte heller veta kontexten i vilken kvinnan tvingades göra sitt val. Jag har ingen rätt att döma hur moraliskt hennes beslut var, världen som hon och jag vuxit upp i kan knappt bli mer olik.
Jag tror att fast man verkar hur självständig och tuff som helst, så finns det minnen av ett litet barn inom oss alla. Ett barn som bara väntar på att bli upplyft i sin pappas stora starka armar, som får en godnatt puss på pannan och får bekräftelse om att det inte finns monster under sängen. Men främst av allt ett barn som är ovillkorligt älskad. Det går alltid att diskutera om vad som är rätt och fel, men det blir mer irrelevant då det står i strid med behovet av att stanna i sin trygga kärleksbubbla.
Aurora Ahlroos
