Osäker på vem du är? Nu kan du sluta på nagelbanden och välja en estetik! 200 miljarder hashtags på Tiktok under “aesthetic” visar att vi druckit the kool aid och hoppat på trenden av konsumerbara identiteter. Men är det verkligen så enkelt och hur påverkar det oss?
Finner du dig själv ändlöst “scrollande” olika “aesthetics” på Tiktok och funderande på vilken du passar in i eller kan implementera? Ifall du svarade “ja” så lider du, precis som jag, av ett shoppingberoende, inte av kläder utan av identiteter och livsstilar. Istället för att gå till Zara så är det bara att öppna telefonen och gå in på tiktok. För att vara en “clean girl” ska du vakna tidigt på morgonen för att få in en 5km lenkki som avslutas med en välplanerad vitamin shot ackompanjerad av en green smoothie före det egentliga pluggandet börjar. Ifall det inte är din grej så kanske du har “entered your villan era” och har på dig små svarta klänningar som ackompanjeras av drinkar du nonchalant fått en man att köpa åt dig på baren. Det handlar inte endast om visuell representation utan man måste också följa de heliga reglerna om hur man ska uppföra sig för att verkligen passa in i estetiken man valt. En ström av estetiska bilder viskar ett löfte om värde, du behöver bara sätta en rosett på väskan som Jane Birkin och dricka din bone broth varje morgon. Framför allt, glöm inte att fotografera din nya estetiska identitet för om ingen såg det så hände det inte. Då jag stänger av telefonen undrar jag om identiteter har slutat vara genuina. Var går gränsen mellan att ta kreativ inspiration och att shoppa identiteter? Varför har vi ett behov att stämpla oss som estetiska personligheter? Är vårt beroende ändast estetiskt eller har det djupare rötter? Är det möjligt att se på sig själv inom givna termer utan att tappa bort sig själv?
En epidemi av existentiella kriser
Vårt fast pace informationssamhälle, i sin eviga tillväxt, kan inte låta bli att alstra (spotta ur sig) en kontinuerlig ström av existentiella frågor. I ett samhälle som är så fragmenterat men ändlöst med möjligheter som vårt är det inte underligt att man finner sig stirra in i spegeln utan att kunna svara på frågan om vem det är som tittar tillbaka på en, trycket som sätts på individen är kvävande. Då Emelié Durkheim i slutet av 1800-talet lyfte fram att den sociala tryggheten (som den sett ut) utplånats av industrialiseringens effektiviserade maskiner och urbaniseringen, påstod han att samhället inte längre kunde svara på de stora livsfrågorna och individen blev stående allena med sin nyfunna frihet. Angsten som speciellt tonåringar kan känna över att forma sin identitet utifrån ett tomt blad är en biprodukt av vår tidsanda, eller s.k. zeitgeist. Då kan det vara enklare att implementera en redan accepterad identitet som är redo att tävla i en ekonomi av avund och konsumeras av andra. Plötsligt så är ditt fettiga hår inte längre smutsigt utan en manifestering av din “dirty girl” identitet. Det är ett sluttande plan till ett ont kretslopp av respons på stimuli, i hopp om bekräftelse på vem man är.
“Men jag gör det på ett cool girl sätt!” Är estetiker fåfänga?! Själv har jag fallit offer för att försvara/glamorisera/rebranda en enstaka cigarett med att jag gör det på ett new wave french cinema, rysk avantgardist, Patti Smith “type of way” istället för att erkänna att oavsett om människor skulle se det så (vilket de inte gör) så ändrar det inte på faktumet att jag inte är Patti Smith eller en fransk skådespelerska från 60-talet och det mellan mina fingrar i slutändan är en äcklig last/dålig vana. Postmodernisten Jean Baudrillard ansåg att föremåls värde inte längre ligger i deras bruk, utan vad det signalerar till andra är det som avgör. Senare postmodernister som Pierre Bourdieu tyckte på 90-talet att det också börjat gälla för livsstilar, så skulle det inte vara naturlig evolution att vi nu grundar våra personlighetsdrag och identiteter på vad det säger om oss till andra? Om en rööki faktisk är avantgardist är obetydligt, så länge man associerar det med det/andra bekräftar att de upplever det så.
Foton som estetiska bevis på värde (jag kom, jag fotograferade, jag upplevde/ jag fotograferar, alltså finns jag)
“Needing to have reality confirmed and experience enhanced by photographs is an aesthetic consumerism to which everyone is now addicted” detta skrev Susan Sontag i sin bok On Photography, essäsamlingen som är publicerad 1977 är nu mer aktuell än någonsin förut. Vi tävlar mot vår egna meningslöshet och dödlighet genom att bevisa vår existens med bilder. Jag var där, det hände. Mer än något påstod Sontag att fotografering är ett försök på att vara i kontroll över narrativet om sig själv. Detta betende av att klippa, rama in och paketera våra liv frodas i estetiska inlägg på instagram.
Då man definierar sig själv genom estetiker skapar man en lins för andra att se en genom. John Berger sa på 70-talet “Men look at women. Women watch themselves being looked at. This determines not only most relations between men and women but also the relation of women to themselves. The surveyor of woman in herself is male: the surveyed female. Thus she turns herself into an object – and most particularly an object of vision: a sight.” Vad vi kan dra från detta är: det riktiga hotet ligger i hur vi omedvetet ser på oss själva med andras ögon och gör vår identitet till en performans utan egen vilja. Skillnaden mellan privat och offentlig har suddats ut.
Är allt hopp förlorat?
I en värld av oändliga möjligheter; har utsidan blivit det enda som spelar roll? Estetiker är en manifestering av bilder, i vilken den obefintliga substansen och autenticiteten är obetydlig, det som är fundamentalt är vad det säger om dig. Att basera dig själv på estetiker och dina upplevelser på vad som är fotovärt är en farlig lek i vilken självalienering (förfrämligande av dig själv) alltid vinner. Allting är sammanväxt i sin splittring. Ändlöst sökande efter mening i en meningslös värld, en fast existens att visa och bli identifierad som, acceptans från andra istället från dig själv. En bild där du sitter vackert och stirrar ut i solnedgången kommer aldrig egentligen ge mer mening än att sitta och se solnedgången i första person. Bevisa Baudrillard fel och stå emot att varufiera din existens.Våga vara i stunden och ärlig med dig själv. För att låta Fiona Apple ha det sista ordet “This world is bullshit. And you shouldn’t model your life about what you think that we think is cool and what we’re wearing and what we’re saying and everything. Go with yourself.”
Aurora Ahlroos
