“Även om många av FSS initiativ är futila, är det av stor vikt att ungdomen överhuvudtaget bryr sig om sin egen värld.” så skrevs det i Borgåbladet efter den första Elevriksdagen någonsin år 1967. Nu nästan 60 år senare kan det kännas som att utomstående, främst äldre inom politiken, fortfarande ser oss så.
Den första Elevriksdagen var inspirerad av Sveriges motsvarande samling, i allmänhet var de bättre på att lyfta ungas röster i samhället. Vid läsning om den första Elevriksdagen framkommer det att de finländska skolungdomarna inte hade kommit lika långt som de svenska. “När man under SECO:s elevriksdag 1967 behandlat en motion om att grunda speciella samlagsrum i skolorna försökte Björn Palmén förgäves övertyga den egna medlemskåren om att det sannerligen inte var något att skratta åt.” Jag måste medge att förslaget låter aningen skrattretande ännu idag.
En liknande ambition som fanns bakom den första Elevriksdagen var det som fick mig att komma på min första Elevriksdag för sex år sedan, en vilja att påverka och få min röst hörd. Och likt den första Elevriksdagen var mitt första försök trevande. När jag kom till min första ERIK visste jag inte vad en motion eller föredragningslista var. Talarstolen, en symbol för skräcken jag hade att vara mig själv inför andra, tillträdde jag inte en enda gång. Men jag röstade, lyssnade på debatterna och försökte efterlikna mina förebilder. Den dåvarande styrelsen var som allsmäktiga för mig. Mitt initiativ att skapa en politisk identitet var tappert men resultatet blev något futilt.
Under den första Elevriksdagen 1967 hölls en tre timmar lång diskussion om ifall styrelsen skulle beviljas ansvarsfrihet, beslutet var svårt eftersom både revisionsberättelse och bokslut saknades från möteshandlingarna. Det här är inget som skulle hända idag. Det som inte ses under ERIK är den väloljade maskinen som ligger bakom möteshandlingarna. I december börjar arbetet när styrelsen och kansliet delas in i arbetsgrupper som arbetar med varje dokument. Efter det behandlas alla dokument av hela styrelsen innan de är redo att visas för Elevriksdagens plenum.
För sex år sedan visste jag inte vad några av begreppen i föregående stycke betydde. Jag kunde inte föreställa mig att jag en dag skulle vara med och framställa ett politiskt program eller en likabehandlingsplan. Om du vet vad något av orden betyder så har du redan kommit längre än var jag började, om inte är min största rekommendation att lära dig via Elevriksdagen. Kunskapen om hur föreningar fungerar och mötesteknik är guld värd. Men än viktigare är erfarenheten av det samarbete som krävs för att hålla igång den väloljade maskinen inför en Elevriksdag. Utan gemenskapen i FSS skulle jag aldrig haft motivationen att lära mig om föreningslagen.
Motionerna under den första Elevriksdagen tog bland annat upp att tillåta rökning i skolorna, att avskaffa morgonbönen och behovet av sexualundervisning. Om vi bortser från rökningen är det nästan rörande lika frågor de unga lyfte då som vi gör nu. Ämnen som införande av ett gemensamt livsåskådande ämne framom den religionsundervisningen vi har idag och att utveckla sexualundervisningen genom att göra den mer inkluderande av köns- och sexuella minoriteter har varit på tapeten under de senaste Elervriksdagarna. Besluten och försöken till förändring kanske sågs som obetydliga och naiva, inte minst av redaktionen vid Borgåbladet. Men de unga som närvarade vid den första Elevriksdagen lade grunden för en nästan 60 år gammal tradition av att samla unga.
På många sätt har jag också mycket gemensamt med mitt ursprung, den Tilda som kom till sin första ERIK för sex år sedan. Jag har fortfarande samma vilja att lära mig mer om samhällspåverkan och drivkraft för att få beslutsfattare att överväga ungas perspektiv i frågor. Men samtidigt skulle jag utan Elevriksdagen och FSS inte varit den jag är idag. För så småningom slutade jag efterlikna mina FSS-förebilder och började agera utifrån egna tankar. ERIK, som inte längre tar efter ett svenskt exempel utan har utvecklats till sin egen institution, hjälpte mig att i min tur stå på egna ben. Utan ERIK hade jag säkerligen fortsatt att frukta talarstolen.
Slutligen vill jag vara vågad nog att gå emot 60 år gammal text från Borgåbladet. För hur kan det vara futilt att ändra livet på en skraj trettonåring genom att ge henne ett sammanhang? Jag vill tacka Elevriksdagen för allt den har gett mig. Men än mer vill jag tacka alla de skolungdomar som har sett till att både ERIK och jag har utvecklats från våra taffliga begynnelser.
- Tilda Cederberg
