Barbenheimer var ett fenomen som tog populärkulturen med storm under våren när det framkom att två av årets stora filmer, Barbie av Greta Gerwig och Oppenheimer av Christopher Nolan, skulle ha premiär samma dag. Till en början väcktes frågan om hur det här skulle påverka publiksiffrorna för respektive filmer. Oppenheimers regissör Christopher Nolan gjorde därmed ett uttalande om att inget stoppar en att gå på båda filmerna. Uttalandet sågs till en början som komiskt eftersom många ansåg att en film om Barbie och en film om fysikern som ledde USA:s atombombsprojekt attraherade väldigt olika målgrupper. Efter det började kontrasterna mellan filmerna att framhävas: en kvinnlig jämfört med en manlig regissör, en rosa och färggrann jämfört med en mörk och dramatisk stil.
Barbie – säger mycket om förhållandevis lite
Premiärdagen kom och på sociala medier blev det en trend att gå på båda filmerna, dock stod en av filmerna ut i trendlandskapet. Färgen rosa skulle nämligen bäras när man gick och såg på Barbie för att matcha dockans ikoniska färg. På sociala medier väcktes även en diskussion kring filmens feminism.
Filmen gav mig flera goda skratt och filmskapandet på ett tekniskt plan var intressant. Jag kände mig dock oberörd. Jag fick inga nya insikter om den kvinnliga upplevelsen och kände inte heller att filmen satte ord på min upplevelse som kvinna. Dock var budskapet om hur både män och kvinnor förtrycks i och med normativa könsroller som skrivet i pannan på alla som lämnade salongen.
Mot slutet av filmen håller karaktären Gloria en monolog om hur det är att vara kvinna i dagens samhälle. Monologen tar upp de orealistiska förväntningarna på kvinnor som till exempel att vara karriärsdriven men samtidigt vara en bra mamma som sätter sina barn först, ett budskap som i sig själv inte är fel men inte heller något nytt.
Att monologen som ska bidra med en höjdpunkt i dramaturgin men använder en så självklar och ytlig feminism är en besvikelse. Dessutom varvas monologen med närbilder av de andra kvinnliga karaktärernas känslosamma ansiktsuttryck, filmen berättar inte bara för dig vad du ska tänka men även vad du ska känna. För mig faller det hela platt och blir en banal röra. Filmens nyansering begränsas till skalan av de tusen versionerna av rosa vi såg på bioskärmen.
Oppenheimer – vinnarna skriver historieböckerna
Oppenheimer var också en film jag mestadels njöt av i biosalongen men kunde inte undgå att märka att det amerikanska perspektivet på atombombningen av Hiroshima och Nagasaki var uppenbart. För att visa på Oppenheimers dåliga samvete finns scener där han föreställer sig att människor i hans omgivning vittrar bort på grund av strålning.
Inte en enda scen där Japans befolkning, de som faktiskt blev påverkade av bomben, inkluderas i filmen. Förstås kan man argumentera att filmen berättas ur Oppenheimers synvinkel och därför skulle det bryta formatet att inkludera scener från Japan. Dock känns det som att det ofta är såna bortförklaringar som används när man aktivt har valt att inte spräcka västvärldens bubbla.
USA är det enda landet som använt kärnvapen i krig och inte en enda amerikansk president har bett om ursäkt för handlingen till det japanska folket. Dessutom skapar USA ofta ett narrativ kring sin militär som “the peacemakers of the world” (världens fredsmäklare). Därför är det obekvämt för mig när vi så ofta vänder oss till deras filmer om, deras tolkningar av krigshistoria.
Barbenheimer – ett amerikanskt kulturfenomen rakt igenom
På senare år har människor tröttnat allt mer på USA i internationella sammanhang och på ett politiskt plan, men när ska vi börja öppna ögonen inför hur mycket inflytande det amerikanska perspektivet och narrativet har genom populärkulturen? Det som började som en rolig internet-meme har blivit ett praktexempel av hur amerikanska ideal sprids.
På ett rent ideellt plan framförs kapitalism, en ytlig västvärlds-feminism och en amerikansk vinkel på en händelse som kallats ett krigsbrott. Barbie har kanske en tanke om att kritisera kapitalismen men är skapad av företaget Mattel, i praktiken ser man dessutom att fast-fashion får en boost i och med att alla ska ha på sig något rosa under filmen. Tävlandet och konkurrensen mellan de två filmerna representerar tävlandet som är centralt för den amerikanska drömmen som nu också har fått ett rampljus.
När ska vi börja vända oss till de länder, de grupper och de budskap som sällan får en röst? Barbenheimer visar att om en film behandlar ett omtalat ämne och den släpps genom ett av de stora filmbolagen så finns det ofta en eller flera marginaliserade röster i frågan som medvetet ignoreras. Att ta del av båda filmerna satte stopp för kontrasterandet som internetfenomenet Barbenheimer hade skapat, istället blev deras likheter allt mer tydliga.
Tilda Cederberg
