Länge har det funnits en uppfattning gällande samhället i Finland och Norden i stort. Liberala välfärdsparadis där alla får vara som de är, där man visar hänsyn till alla minoritetsgrupper, och där ingen blir förtryckt eller diskriminerad. Men hur bra stämmer det här? Så sent som i januari hade Finland en lagstiftning som krävde sterilisering för att få ändra sitt juridiska kön. Vi har en regering där sittande ministrar har tagit ställning emot pride-parader, och minoritetsrättigheter är inte lika högt upp på agendan som tidigare år.
För att få en bättre inblick och förståelse har jag intervjuat Devin Räihä, en 18-årig transperson från Jakobstad och Elijah Back, 18-årig icke-binär person bosatt i Nykarleby. Både Back och Räihä har öppet levt som transpersoner en längre tid.
- “Redan som väldigt liten reagerade jag då lärare delade in oss i könsuppdelade grupper. ‘Flickorna hit, pojkarna dit.’ Jag kände inte igen mig som varkendera.” Säger Back. “Något annat jag kommer ihåg är att jag var avundsjuk på mina bröder. De fick alltid de “pojkigare” leksakerna och kläderna, ett alternativ som jag inte hade.”
Att komma ut som transperson kan vara svårt. Reaktionerna kan variera, och man vet inte hur personen i fråga kommer att reagera.
- “I början, då jag nyss hade kommit ut, behandlade min familj min könsidentitet som att den inte existerade. Det tog ungefär ett år förrän de faktiskt började använda mitt namn och pronomen, och efter två år har det blivit bättre, även om de fortfarande ser det som att det är en fas, eller något som ‘går över’”. Säger Räihä. Back relaterar: “I början var min familj inte väldigt stöttande, men de har vant sig. Även om vissa ändå har haft det svårt att acceptera den jag är.”
Något som både Räihä och Back har upplevt är att folk i mer officiella positioner, såsom lärare och personal på sjukhus, har varit bland det jobbigaste att handskas med. Back förklarar:
- “Till exempel läkare har jag själv haft mycket problem med. De vill inte acceptera min identitet, och använder den istället som orsak till diverse problem. Fel namn används, inkorrekta pronomen och en allmän attityd som inte accepterar den jag är. Även efter att ha bytt juridiskt namn tog det länge förrän alla databaser var uppdaterade, och jag var tvungen att kontakta flera ställen personligen.”
Att bli diagnostiserad och få behandling är långt ifrån lätt. Många känner att de hamnar i en sorts ond spiral man inte slipper ut från, och systemet arbetar mot en. Räihä motiverar:
- “Hela processen med transpoli är omöjlig. De sätter krav på saker man inte kan göra under utvärderings skedet, bl.a. ‘självdestruktivt beteende.’ Ett begrepp som används mycket brett och kan fälla ens tillgång till vård helt. Samtidigt dras processen ut med flit, med motiveringen att man ska vara helt säker på sin könsidentitet.” Problemet uppstår då könsdysforin leder till försämrad mental hälsa, vilket i sin tur kan leda till andra diagnoser eller beteenden som förlänger processen ytterligare.
Både Räihä och Back anser att internet har påverkat hur de identifierar sig själva.
- “Jag har alltid känt mig annorlunda, men jag hittade nya perspektiv online. Jag hade ingen aning om vad en transperson var före jag läste om det på nätet, och kände igen mig.” Räihä håller med: “Jo, och det är också ett sätt att hitta en gemenskap”. Det har definitivt hjälpt och varit ett stöd, och man kan hitta andra som är som en själv.”
Dock kommer inte internet utan sina brister. Även transfobi finns lättillgängligt på nätet, och man kan lätt hitta sidor folk har dedikerat till att gå emot transpersoners existens.
- “Det har definitivt ökat på senare år.” Folk blir som besatta av att sprida hat mot transpersoner, och detta har riktiga konsekvenser i verkligheten. Det känns t.ex. som att halva USA hatar transpersoner.” Säger Räihä. Back instämmer: “Jo, man ser t.ex. lagarna som har stiftats i Florida och vad som inte får läras ut.” Räihä fortsätter “De flesta har inte heller träffat en transperson i verkligheten, men hatar dem ändå så mycket.”
Det kan vara svårt att växa upp i en miljö där ens existens är en del av samhällsdebatten. Räihä och Back har räknat upp några saker som de har känt att har fungerat som hjälp då de har haft det svårt.
- “Det är viktigt att komma ihåg att man inte ska ha bråttom.” säger Back. “Ta den tid du behöver för att hitta dig själv, det viktigaste är att du är bekväm själv.” Räihä håller med: “Sätt inte press på dig själv, du behöver inte veta vem du är direkt. Bry dig heller inte i vad andra tycker, det är bara slöseri med energi.”
Text: Isak Henricson
Bild: Unsplash
