Jag började studera för andra gången på yrkesinstitutet Prakticum som 28 åring. Min första examen är närvårdare och nu studerar jag till merkonom. Jag har jobbat i vården hela mitt arbetsliv. Men jag blev knäopererad på våren och det läkte inte som det skulle, vilket gjorde att jag måste sluta jobba på daghem. Medan jag var sjukskriven hade jag tid att fundera på vad jag ville göra till näst. Jag valde sedan att börja studera, för det kändes som det enda rätta valet för mig. Jag valde att söka tillbaka till en trygg och trevlig skola som Prakticum.
Min tanke var att börja studera på nytt men jag visste inte alls var jag skulle börja. Men nu måste jag på allvar fundera på saken. Det var nog en stor chock för mig när ortopeden sa att jag inte mera kan göra lika fysiskt jobb, att nu måste jag göra något annat.
Det var spännande att byta och ändra om mitt liv till något helt annat. Men också väldigt positivt. Att studera som vuxen är mycket annorlunda än att studera som 16 åring då jag började första gången i Prakticum. Jag har trivts jättebra med att studera och är på ett helt annat sätt motiverad och intresserad av olika ämnen. Man ser på saker från en annan synvinkel och har mera egna åsikter och tankar. Vad jag själv har upplevt är att det är bättre när man har egna erfarenheter av arbetslivet, fastän jag tidigare har jobbat med helt andra saker.
När jag var ute på min första praktik som merkonom, var det väldigt nervöst för jag har inte tidigare jobbat inom denna bransch. Jag fick jobba med nya arbetsuppgifter som till exempel nya dataprogram och ha hela annorlunda uppgifter än vad jag har haft på de tidigare arbetsplatserna. Det är mycket lärorikt att få komma ut på praktik. Man lär sig så mycket och ser hur det går till i verkligheten. Det underlättar mycket då man har fått teori i bakfickan från skolbänken, som man kan ta med sig ut på fältet.
Ortopeden sa att skadan i knät har varit där hela mitt liv, men på grund av det fysiska jobbet jag har gjort så kom den fram först senare. Jag var på några magnetröntgenbilder men ingenting syntes och värken bara fortsatte. Men jag hade en fantastisk ortoped som inte gav upp och själv ville ta reda på vad är det som orsakar att jag inte kan gå ordentligt och har ont hela tiden. Till slut sa ortopeden att knät måste öppnas för att det inte alltid syns på bilderna. Och så var det, orsaken hittas på operationsbordet och ortopeden fixade problemet. Sen skulle knät börja rehabiliteras. Men det gick inte som planerat, mitt knä var inte av samma åsikt. Över 7 månader senare kan jag inte ännu heller gå ner i huk. Efter det började en lång sjukledighet och rehabiliteringsprocessen fortsatte.
Det är en ny situation att fara från arbetslivet tillbaka till skolbänken, men jag har upplevt det på ett positivt sätt. De var trevligt att komma tillbaka till en bekant skola och ganska många av lärarna var ännu de samma. Det känns som att när man är vuxenstuderande har läraren mera tillit till dig och du har eventuellt lite mera mer frihet. Undervisningen är intressantare och man kan relatera vad läraren säger. Vissa saker har du inte rätt till som vuxenstuderande. Du måste själv betala din dator och det är nödvändigt att ha en dator. Men man får ändå ansöka om stipendier av skolan och olika organisationer som ger en viss summa. Det är fint att det finns den möjligheten, eftersom alla alla inte har ekonomisk möjlighet.
Ida Lindström
