I vår blir pandemistuderande utexaminerade. Deras studietid har till största del, eller i värsta fall helt och hållet, gått på distans. Alla positiva sidor med studietiden och ungdomen – friheten att pröva sig fram, ansvarslösheten en har när en inte betalar bostadslån, det sociala livet där vännerna är den närmsta familjen – de har alla tappat så mycket nyanser att de är näst intill blaskigt gråa.
Samtidigt som experter och politiker påstår att vi nu får bukt med den här evinnerliga snuvan, ska ni nu trolla fram motivation och krafter för ansökningar till andra eller tredje stadiets studier. Unga vuxna och barn (ni härliga under 25) har utstått otroligt mycket under de två senaste åren. Och det som vi “riktiga” vuxna ofta glömmer bort är att ungdomen har en egen sorts visdom, och den ligger i att få pröva sig fram.
Om samhället nu öppnar upp önskar jag att ni får testa på så mycket som möjligt. Göra sådant som ni inte fått göra men som tillhör era rättigheter. Om det är att arbeta, så är det att arbeta. Om det är mer studier, så är det studier som gäller.
Det ligger en ofantlig fräckhet i att kräva att ungdomar på cirka 15 bast ska veta vad de ska göra resten av sina liv (jag är 29 och vet inte ens vad jag ska göra ikväll). Att kräva samma av de som redan nu blivit utmanade på ett historiskt sätt är oerhört ohemult.
Men det är så samhället fungerar, tyvärr. Förståelsen och omsorgen kommer inte från stora samhälleliga strukturer (fast de borde det), utan från vänner och familj (förhoppningsvis), från gemenskaper online (tacka vet jag Tiktok och meme-sidor på Instagram).
Jag kan inte ge tröstande ord eller kloka råd om hur framtiden kommer att bli, hur en ska vara som mest produktiv eller vad en balanserad människas vardag består av. Jag kan inte ge råd om studiemotivation eller karriärmöjligheter. Jag kan bara säga det som jag önskar någon sagt åt mig när jag som 16-åring funderade på vad det skulle bli av mig. Det är samma sak som jag intalar mig själv varje gång jag blir osäker och känner mig borttappad:
Det handlar inte om vad du gör. Det handlar om vad du får ut av det du gör.
Det enda du behöver göra – om du har ork att göra det, men det är också mer än okej att bara andas ut och existera utan ett prestera en stund – är att ställa dig själv två frågor: vad är mina styrkor? Och hur kan jag utnyttja dem för att hjälpa andra?
Svårare än så behöver det inte vara. Snarare, så enkelt är det. Och fast en del erfarenheter gått förbi, har vi fått andra, och för att vara riktigt ärlig så var allting inte bättre förr, men det allra mesta kommer att bli bättre snart. Tills dess, och också efter det, behöver vi bara göra det bästa vi kan med det vi har.
Lyckas vi hjälpa någon i förbifarten är det bara morjens. Och det räknas om den du hjälper är dig själv.
Puss & kram
Ida Rislakki, chefredaktör på Studentbladet
